Kanske gör jag någon arg nu. Eller besviken. Fast troligen mest frustrerad, och ganska uppgiven.
Men jag orkar inte. Jag orkar inte kämpa mer. Och den tanken har jag förlikat mig med. Jag kan inte längre skylla på att jag inte har fått den hjälp jag bett om. Det handlar inte om det. Det handlar om en inre spärr, en underliggande motvilja till att faktiskt bli frisk och, på riktigt, fri.
Jag har hört alla ord, men vägrat förstå att den hjälp jag krävt, inte har kunnat ges förrän jag börjat försöka omsätta de första delarna till praktik. Jag ville aldrig ha information; jag ville ha konkreta handlingsalternativ. Men det kan inte ges till någon som inte tar till sig det som den får höra, och det förstod inte jag, utan jag blev arg på dem som skötte sitt jobb.
Jag har alltså - äntligen - insett att jag kommit till vägs ände. Jag blir inte bättre än såhär, men jag är också införstådd med att även det här kan vara gott nog. Jag kan leva normalt, jag överlever det svåra. Hjärtklappningen kan jag leva med, för jag vet vad som orsakar den. Jag har accepterat att jag faller ibland, och jag tror inte att jag någonsin blir kvitt tankarna. De får komma, och då blir livet tungt, men jag vet att ljusa dagar finns, och att de är många och att de är bra. Jag behöver heller inte vara rädd för att dagar som borde bli bra, ska överskuggas av ledsenhet, för det fina är fortfarande fint. Stunder jag ser fram emot, kommer, och de blir bra. Jag har lärt mig vilka dagar det funkar att släppa garden, och låta tyngden i hjärtat ta över. Jag vet när maten kommer fungera bra, och när det kommer fungera mindre bra. Jag kan läsa av mig själv, och acceptera läget för stunden.
Det vilar en frid i det här. Jag är inte frisk, men jag är heller inte så sjuk som jag var. Jag är medveten om vad Han kan göra, och jag avskyr när det händer, men jag är inte rädd för Honom på samma sätt som jag var. Jag är inte bittert uppgiven. Jag är fridfullt medveten om att en del fastnar här. Det behöver inte göras större.
För vet ni? Det går att vara lite sjuk, men ändå lycklig. Jag trodde inte det. Jag trodde att så länge min ätstörning fanns i mitt liv, var jag bunden till olyckan. Men så är det inte.
Jag älskar mitt jobb, jag lever i en trygg, ärlig och lycklig kärleksrelation, jag omges av varma och omtänksamma människor och jag trivs med den människa jag är; ärlig, öppen, bra på att berömma andra, bra på att ta emot beröm och jag kan de tre viktiga orden - hjälp, tack och förlåt. Jag har insett att mina ledsna år har format mitt Jag, gett mig det vackraste Jag, jag kunnat önska. Och allt det här kan jag ha, trots att Han sitter på min axel. Jag är varken frisk eller fri, men jag är lycklig ändå. Jag mår inte bra runt mat, men jag mår bra i alla andra lägen.
Jag blev en ny människa av min sjukdom. En person jag tycker om att vara. Mitt Jag är inte friskt, men trivsamt, vill jag tro. Mitt Jag accepterar mig som jag är, sjuk eller frisk. Mitt Jag har ingen ångest kring sin kropp. Kring mat, men inte kring kroppen. Kring mat, och bara där. Mitt Jag är lite fragilt, men det har närmre till känslorna och det tycker jag om.
Jag har förstått att prestationsångesten som färgat allt jag gjort, även har gjort att jag känt mig tvungen att bli frisk. Andra lyckades ju, så varför skulle inte jag? Men jag försökte och försökte. Och kom ingenstans. Och när jag nu släpper kraven, mina egna krav, på att bli frisk, så försvinner ångesten kring min sjukdom, som sådan.
Jag hoppas ni förstår. Och accepterar, liksom jag.
1 person(er) har tyckt och tänkt om det här.