Maria

Fan
Okej. Nu blir det mörkt.
 
För ibland känns det så tröstlöst. Jag borde bli helt fri, ibland vill jag tro på det, men när jag haft dagar som dessa, då jag njutit såväl fysiskt som mentalt, då knackar det på. 
 
Jag får svårt att intala mig, att jag faktiskt får ha en vilodag då och då, att jag inte blir svagare av det. Jag får svårt att intala mig, att jag har fått mer än nog av träning och motion, de senaste dagarna. Jag vet, rent rationellt, att enstaka dagar inte är livsavgörande och att det då heller inte hjälper att jag tar en runda till. 
 
Jag har mått så bra. Haft en underbar resa med gott för både kropp och själ. Och så kommer Han och knackar på.
 
Jag vet att det blir såhär. Jag borde vara van. Det är det som är svårast att jobba bort, det händer nästan varje gång. 
 
Och jag lägger mig platt. Såklart. 
 
Fan.