Jag går och lägger mig, sa jag.
⚫⚫⚫
Istället hamnade jag här. På klippan. Bredvid klockstapeln.
⚫⚫⚫
Natten är så stjärnklar att jag nästan bländas. En bit bort hör jag röster. De sjunger, såklart. Varför inte? Det kan de få göra. Själv tröttnade jag för länge sedan.
⚫⚫⚫
Jag tänkte gå i säng, men hamnade här. På klippan. Raklång ligger jag, med händerna knäppta på magen. Tittar upp i det mörka, fast ljusa, tidlösa. Ibland följer jag ett flygplan med blicken. Fast mest tittar jag ut i det eviga.
⚫⚫⚫
Ett ljud jag först inte kan identifiera visar sig vara robotgräsklipparen.
⚫⚫⚫
Jag ligger här, med händerna på magen. Känner hur magen växer och krymper i takt med mina andetag.
⚫⚫⚫
Kanske borde jag prata med henne?
⚫⚫⚫
Den tanken har slagit mig den senaste veckan. Säg till om det barkar iväg, sa hon, för snart två år sedan. Jag vet inte om det är vad som händer just nu, men jag märker hur jag blir mer selektiv. Väljer, väljer bort.
⚫⚫⚫
Krymper, låter det hända.
⚫⚫⚫
Ingen tycker ändå att det vore någon katastrof. Ingen förstår, inte helt. Det beröms åt så många håll, från så många håll, att det ses som naturligt.
⚫⚫⚫
Krymper ändå så omärkligt att bara jag vet om. Så kanske vore ett samtal med henne, bortkastad tid.
⚫⚫⚫
Jag ligger här, under stjärnorna, med händerna på magen.
⚫⚫⚫
Släpper ut en suck.
⚫⚫⚫
En suck är ett tecken på att parasiterande muskler slappnar av.
⚫⚫⚫
Låter sucken slippa ut. Den är ändå av välbehag.
⚫⚫⚫
Kanske barkar det iväg. Kanske inte. Kanske krymper jag, eller så växer jag. Vem vet? Vem bryr sig ens?
⚫⚫⚫
Just nu är jag lugn.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.