Mer om att säga saker

Jag är himla bra på att prata. Eller mer på att babbla, faktiskt. Det kommer en massa, mer eller mindre ogenomtänkt. Jag tappar tråden och berättar saker helt utan poäng, bara för att få prata, liksom.
 
Jag är sämre på att berätta om mina inre upplevelser. Även om jag övar. Jag gör det ofta i mitt inre, mer sällan på riktigt.
 
Jag har ofta pratat med andra om vad som är viktigt att få sagt.
 
Hjälp, är ett sådant exempel.
Förlåt, om det verkligen menas, från botten av hjärtat. Av slentrian, då kan det gott vara.
Och.
Tack. Ett sådant där ärligt menat.
 
Att falla ner i ångest och psykisk ohälsa gav mig något jag aldrig haft. Något bra. Det gav mig ödmjukhet inför exakt allt. Innan dess, försökte jag dölja min osäkerhet genom att måla på en fasad. En fasad av att klara mig själv.
 
Att falla, att oombett få hjälp, att påtvingas den, gav mig insikt. Jag kunde inte själv. Inte allt. Ibland var jag tvungen att ta emot hjälp.
 
Det lärde mig att be om den. Jag insåg mina begränsningar och lärde mig att jag inte behövde klara mig själv. Det var okej att be om hjälp.
 
Att upptäcka ödmjukheten, lärde mig att be om ursäkt. Att säga förlåt, utan att det blev patetiskt. Att säga förlåt ska menas, och allt måste faktiskt inte bes om ursäkt för. Det är inget mantra.
 
Och.
 
Tack. Det kan inte slösas med, men det kan menas mer eller mindre mycket. Naturligtvis säger jag Tack per omgående för faktiska, konkreta gåvor och för hjälp när jag får den, om jag upplever det som en lättnad direkt. 
 
Ibland behöver jag dock bearbeta vad det var jag just fick, vad någon annan faktiskt gjorde för mig. 
 
Igår sa jag två försenade Tack, till två olika personer. Båda två i stunder där det inte hörde till det som just då var aktuellt, utan jag tog själv upp det, erkände att jag inte sa det ordentligt då, när hjälpen kom. 
 
Att spara lite på det, ger mig tid för reflektion. Jag reflekterar oerhört långsamt. Pratar gärna om sådant som varit, långt efteråt. Jag får själv bestämma om det snabba, reflexmässiga Tacket behöver sägas mer öga mot öga, mer lugnt och med konkreta exempel att faktiskt tacka för. Mer på basis av upplevelser av det nyss hända. Mer med återkoppling till hur jag kände före, under och efter det den andra gjort för mig, hur jag nyss påverkats.
 
Förr släppte jag det med förevändningen att det ju kom på reflex, på rutin. 
 
Inte längre. Jag kanske måste tänka. Men det kommer. 
 
Jag blir bättre på att säga saker. 
 
Hjälp, tack och förlåt. 

Trackback