Inatt kommer jag få sova. Jag har pratat med Finaste och vi har försäkrat varandra om att vi har det bra, att vi är nöjda med våra respektive dagar. Vi har skrattat tillsammans och vi avslutade med att berätta att vi älskar varandra. Nu kommer vi kunna sova, båda två, fastän vi är långt från varandra.
Jag kommer få sova, i ett rum som aldrig är lagom varmt men bekvämt ändå. Jag är smutsig och mina händer bär en mättad doft av häst och pelleterat foder och i mitt hår finns små strån av hö. Jag kommer troligtvis använda samma strumpor i tre dagar fastän jag har packat ner ytterligare fyra par, helt i onödan. Eventuellt kommer jag inte duscha förrän på onsdag, men vem bryr sig?
Jag är på den där platsen där ingen någonsin har brytt sig om, ifall jag ätit middag i långkalsonger. Jag är på den där platsen där jag en gång gjorde rent hästboxar iförd pyjamas. Det är nästan hemma, fast inte riktigt, men jag kommer och går precis som jag vill.
Om två dygn är jag hemma men nu är det tid för det här. Tid för luft, tid för utomhus, tid för andetag och rörelse. Nu är det tid för hovtramp, hundtass och för småsår och blåmärken. Nu är det tid för varma andetag mot min kind och för nyfikna mular som leker med mitt hår.
Om två dygn får jag vila i Finastes famn, gäspandes och bubblig av historier från berget.
Men just nu är det tid för bara det här.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.