Som utlovat, kommer en liten rapport om vår vandring förra veckan.
Vi åkte till Jämtland och Storulvåns fjällstation redan på onsdagen. Vi hade bokat in oss på vandrarhemmet och bodde i ett sexbäddsrum där vi bodde tillsammans med en man i femtioårsåldern, och hans två döttrar. Han snarkade något sjukt, men jag fick åtminstone några timmars sömn. Innan det var sängdags hann vi dock med att reka omgivningarna lite.
På torsdagen samlades vi så, alla vi som bokat den guidade turen runt Jämtlandstriangeln. Vi var femton glada turister och två guider. Vi fick lite information och vi tog en presentationsrunda, med en liten twist; ingen fick berätta om sitt yrke, utan det skulle vi gissa, sista dagen. Mer om det i ett separat inlägg.
Efter en fin lunch på Storulvåns restaurang, tog vi en kortare vandring, totalt fem kilometer, för att testa utrustningen och se hur tung väskan egentligen var. Vi gick uppför ett fjäll med fullständigt outtalbart namn (Mettjeburretjakke), tittade på utsikten och hann lära känna varandra lite mer.
Efter ännu en natt på Storulvåns fjällstation (fyrbäddsrum som vi delade med två systrar som gick med i gruppen), var det dags att ta sig ut på riktigt.
Första sträckan var ungefär sexton kilometer lång och den tog oss totalt sex timmar, med tio kilo på ryggen och inklusive fika- och lunchpauser. Lunchen bestod av sådant en fick plocka åt sig från frukostbuffén, så det var mest smörgås och ägg och dessutom bjöd varje fjällstation på något sött (kexchoklad eller kanske brownie) och lite frukt eller nötter. Gruppen drogs naturligtvis isär lite, då vi höll lite olika tempo, och jag brukade hamna någonstans i mitten. Ibland tillsammans med någon för lite prat och skratt, ibland helt för mig själv med lugna tankar som enda sällskap. Mobiltelefonen låg avstängd och långt nerpackad i ryggsäcken och jag njöt av utsikt och ren luft och klart, porlande fjällvatten.
Målet med sträckan var Sylarnas fjällstation. Helt omöjlig att nå om du inte kom till fots, på skidor, på hästryggen... eller med helikopter, vilket var det sätt varor fraktades dit på, en gång i veckan. Vi sov i sovsal; hälften på golvet och hälften på britsar ovanför. Den natten sov jag absolut sämst, då en av medvandrarna snarkade på ett sätt jag aldrig upplevt förr.
Nästa sträcka var den längsta; nitton kilometer varav ungefär en tredjedel uppför. Den var också den utan tvekan vackraste och jag började förstå varifrån alla vallvisor inspirerats.
Vi landade efter runt åtta timmar på Blåhammarens fjällstation. Där fanns en restaurang med erkänt fin mat och det var obeskrivligt gott (tillochmed smöret var gott).
Även denna natt sov vi i sovsal men dels var jag trött i varenda muskel, dels hade jag införskaffat öronproppar, så jag sov som en sten.
Sista sträckan, bara hemåt, gick lätt nerför och den vr bara tolv kilometer lång. Här gick jag i tystnad nästan hela vägen och bara njöt av omgivningarna och av att få vara ute.
Efter fyra dagar tillsammans skildes vi så åt. De flesta skulle med samma nattåg hem men Finaste och jag hade ju bilat upp och tog bilen till Östersund, där vi tog en natt på hotell innan vi åkte hem på mådagen.
Kort och gott kan jag rekommendera exakt alla det här, om tid, pengar och fysisk möjlighet finns.
Nu följer en bildbomb (med bilderna helt i oordning). Jag har inte tagit alla bilder själv utan flera är hämtade från gruppens Dropbox. Så håll tillgodo.
Myrspång
Från toppen av Mettjeburretjakke
Fikapaus
Helikopterleverans till Sylarnas fjällstation
Älskar verkligen den här bilden!
Glad make på fjället
Vi behöver ju inte skylta med att jag stod enbart så länge att Finaste hann ta en bild...
Våra asbra guider; Jonte och Per
Utanför Sylarnas fjällstation. I bakgrunden ser ni Sylmassivet. Högsta punkten ligger på Norgesidan och det är den preciiis i ledkryssets nedre vänstra hörn.
Pauspåklädning
Solnedång with a view
Jag har galet mycket mer bilder men eftersom blogg.se kastar ut mig hela tiden (wtf, liksom), får det räcka såhär, för nu.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.