Ibland, som idag, önskar jag att någon kunde föreviga mig när jag dansar. Inte för att det ser snyggt ut (för, tro mig, det gör det inte).
Utan för att jag i spegelväggarna kan se hur hela jag strålar.
Där och då, njuter jag av kroppen och allt den kan genomföra. Där och då, tycker jag att jag är vacker. Där och då, njuter jag av varje steg och jag släpper kroppen fri och låter rörelserna flyta på, som en väl inövad, koordinerad kadrilj. Där och då, utstrålar hela mitt jag fullständig lycka och den arbetar sig inifrån och ut. Där och då, vet jag att min kropp förlåter allt jag gjort och gör.
Där och då, när jag gör det jag inte ens är särskilt duktig på, njuter jag av varenda funktion.
Där och då är jag här och nu.
Och där och då, önskar jag att det aldrig ska ta slut.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.