Maria

Alla Helgons Dag är till för att minnas. 

 

Lite fånigt att det ska krävas en speciell dag. För jag minns dem ju exakt hela tiden (nåja; tanken med dagen är vacker och enbart positiv och vi får en fantastisk utsikt över kyrkogården, från balkongen, när hundratals gravvårdsljus brinner).

 

Alla dem, som rycktes bort, utan förvarning.

 

Varför har bortgången av mina kära, alltid präglats av det?

 

Aldrig en chans att säga någon typ av farväl. Bara en plötslig chock och fullständig tomhet. 

 

Det är säkert som det ska. På något vis. Säkert finns en tanke jag inte förstått. Men likväl.