Hjärtslag är komplexa.
Det är hjärtslagen, ett efter ett, som håller mig vid liv. Det är hjärtslagen som berättar för mig hur jag mår. Hårda, höga hjärtslag vittnar om att livet snärjer sig runt mig. Långsamma, mjuka hjärtslag, precis där de ska sitta, är ett resultat av fullständigt lugn, fullständig trygghet. Regelbundna, glada hjärtslag kommer när jag gör sådant jag älskar, sådant som gör mig lycklig. Hjärtslagen som fyller bröstkorgen och förser hela min kropp med syre, är de hjärtslag jag känner när jag får anstränga min kropp, sådär som den tycker om.
Samtidigt som varje hjärtslag är ett tecken på att mitt liv får fortsätta, är varje hjärtslag en nedräkning. Varje hjärtslag betyder att ett färre ska slå.
Mitt hjärta slår. På lånad tid, men ändock. Jag är tacksam för att det får slå, rulla på.
Jag är tacksam för varje slag, varje gång mitt hjärta tar in och pumpar ut. Varje gång en klaff öppnas och stängs, helt utan att jag måste styra det.
I en värld där jag vill styra, finns sådant jag inte kan bestämma över.
Det är bra.
Jag ska inte ha kontroll över allt.
Hjärtat får slå.
Hjärtslagen rulla på.
De komplexa. De som vittnar om att livet fortsätter, men ändå stadigt går mot ett slut, förr eller senare.
Förhoppningsvis senare.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.