Hon frågade, jag gav svar

En och en halv sekund. Mer kan det knappast ha tagit. 
 
Egentligen skulle vi ha setts nästa dag. Det var så vi sa, när jag hörde av mig och frågade om jag fick byta ett par ord. Det skulle inte varit den dagen. 
 
Men hon kom upp bakom, kom ikapp, på parkeringen. Frågade vad jag ville berätta. 
 
Jag drog ett av mitt livs längsta andetag. Och bara lät det trilla ut.
 
Jag håller på att trilla dit igen. 
 
Så sa jag. Bara så. Jag fick en kram, eller mer en arm om mina axlar, hon drog mig intill medan vi gick. Jag sa att jag måste flyta med nu, se vartåt det barkar. 
 
Sen satte jag mig i bilen. Ensam bakom ratten. Kunde först inte vrida om nyckeln för hela kroppen skakade. 
 
Jag kunde ha bett att få vänta, ta den tid min kropp var inställd på. Men det hade bara inneburit ännu en seger för Honom. 
 
Nu var han arg. Fruktansvärt arg. Hämndlystet arg.
 
Nu har det gått nästan en vecka och hon bad mig följa med henne. Hon sa att hon kanske skulle komma att behöva hjälp att ställa salen iordning. 
 
I själva verket pratade vi. Jag vet att hon ser, vet att hon minns. Jag fick prata klart, säga det jag inte sa på parkeringen. Jag kunde inte fly och det var bra.
 
Jag fick berätta att det är på allvar, men ändå inte som det var en gång. Det är lätt att tro att mina förutsättningar har ändrats till det bättre och nog är det väl kanske så men jag är likväl fast. Måste dansa med ett tag, som jag sa. Jag kommer inte loss så lätt, det vet jag. Jag har gått i den fällan förr, blivit oändligt besviken på mig själv och allt annat, så jag är rustad för en strid. En långdragen sådan. 
 
Han är inte nöjd. Det är Han aldrig. Jag är van. Jag vet att Han upprörs varje gång jag pratar om Honom, med andra. Det var bara vi, en gång. 
 
Jag vet att det blir fördjävligt när Han kommer. Men jag är inte lika rädd längre. Jag vet att andra vet. Att alla vet.
 
Jag fick berätta färdigt. Hon frågade, jag gav svar. Hon hade fått tid att tänka. Jag hade fått tid att tänka. 
 
Det blir bra.
 
I slutändan blir det nog bra. 

Kommentarer
Du vet vem säger:

Res dig sakta. Blicken framåt, ryggen rak. Vi vet aldrig hur långt "resten av vårt liv" blir, det vet jag nu. Så fortsätt bort från det som varit och omfamna det du har nu, för det är det enda du vet att du har. Var rädd om dig.

2016-10-05 | 19:58:23

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback