Maria

Inom mig gror orden.
Inom mig gror orden. Tack jag inte vet om jag någonsin kommer kunna säga.
 
Kanske har jag uttryckt det, fast på andra sätt. För andra saker. Jag tror att de vet mer om vad de gör, än vad de ger sken av. Ändå vet jag inte säkert, om de vet.
 
Jag tror att de anar, men kanske ändå inte, hur mycket det betyder att de ser mig.
 
Inom mig gror orden och ett lugn, varje gång vi talas vid. Ett lugn, och en trygghet. Jag blir så tillfreds när vi pratar; det är något i deras röster och blickar, som gör det.
 
Inför dem vågar jag berätta hur mina tankar går. De vågar fråga, jag vågar svara. Inför dem vågar jag erkänna att jag egentligen är liten och osäker och att även det andra gör, hamnar bland de bördor jag räknar till mina.
 
Det blir så oändligt viktigt för mig, vad de tycker. Deras bekräftelse kan lyfta en hel dag, samtidigt som kritik, om än aldrig så välmenad och konstruktiv, kan gräva ännu djupare i det redan avgrundsdjupa inom.
 
Jag känner mig sedd. Och bevakad, fast inte med en felsökande blick. Snarare upplever jag att de vill se till att jag tar mig fram, att jag överlever. Jag upplever att de vill hålla mig över ytan, utan att vara den som tar över. Bära, men bara så mycket som behövs.
 
Någonting inom mig vill sitta ner mittemot, se dem jag litar så på, i ögonen. Berätta hela historien. Börja med Spindelmor, fortsätta med Henne, gå över till första gången allt hände, utan att jag förstod.
 
Berätta om det där jag förträngde, hur det plötsligt slog till och hur det ledde till andra gången, hur den gången kom över mig med full kraft.
 
Avsluta min berättelse om hur ingenting egentligen är över.