De ser hur jag gör allt rätt.

Vad bra! säger de. För de ser hur jag gör allt rätt. 
 
Jag ser till att det ska fungera. Håller på det. Är noggrann. Fuskar inte, för då vet jag att jag dippar. 
 
Men det här är bara en annan typ av kontroll. De säger att jag gör det bra och de ler och sen börjar de sitt möte. Jag ler tillbaka litegrann men mitt under samtalet om vad som borde fungera i våra grupper så slår jag dövörat till. Jag orkar ändå inte lyssna. Istället tittar jag ner i bordet och sen ser jag sakta på var och en. Låter blicken vandra och känner hur jag blir rädd. 
 
Det. Är. Bara. En. Annan. Typ. Av. Kontroll.
 
För även om de vet, nästan alla här inne, vet de överhuvudtaget ingenting. Ingen, ingen av dem, vet vilka tecken de ska titta efter. De har alla erbjudit sig att finnas till för mig men jag har aldrig lärt dem tecknen, så de vet ingenting. 
 
Och det gör mig så jävla rädd. 
 
De har inte varit med förr, inte på min resa. De vet inte vilka medel jag tar till, hur kontrollerande jag blir.
 
De vet inte hur det går till när Han knackar på. 
 
Jag litar på dem och de vet. Och ändå vet de ingenting. 
 
Kanske är det inte som det var. Det är inte som det var. Men det är. Och jag är lite ledsen över att det är. Men det kommer inte gå att stoppa, för vi är inte färdiga med varandra.
 
Jag börjar tro, för första gången, att vi kan bli det. Att Han och jag kan finna frid. Säga Hejdå på riktigt. Men vi behöver en sista strid och den kommer jag kunna vinna. Kommer vinna. Men den måste genomföras.
 
Om detta vet de inget. De som sitter här och pratar som om de förstod sig på.
 
Jag börjar kunna lyssna igen. Hänga med i samtalet. Stöta och blöta. Låtsas som att jag inte tänkt på helt andra saker. 
 
De har ingen aning. 
 
Inte en jävla aning. 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback