Maria

Jag har nämnt att femteklassarna jag har, är en rätt livlig klass? Det är mycket diskussioner, en del oenigheter och många som vill komma till tals. Starka individer. Trots det, är de rätt trevliga mot varandra och skulle garanterat hålla varandra om ryggen i långa loppet. Vad jag har förstått på flera av lärarna, testar de gärna nya lärare rätt hårt, och jag kan tänka mig att det är lätt att bli överkörd, även som vuxen.

 

Jag och femmorna kommer dock bra överens. Visst, jag är ingen superpedagog och jag har fått höja rösten. Ett par gånger har jag fått hojta till ordentligt för att bryta av sorlet som lätt uppstår. Fast när jag kan släppa dem på eget jobb och mest cirkulera bland grupperna som bildas, flyter det oftast kanonbra och eleverna som sådana är trevliga och även som grupp tycker jag att de börjar hitta hem. Vi har kul, helt enkelt. Deras klassföreståndare brukar skämtsamt säga att klassen har adopterat mig och hon är imponerad över hur både de och jag verkar njuta av samarbetet.

 

Jag är den lärare de har mest. De är den klass jag har mest. Det har eleverna också märkt, eftersom deras schema är färgkodat (mina lektioner är gula) och i måndags kom de med en... tja, upplysning, kan vi väl säga.

Du är vår vice klassföreståndare nu. Det här hade eleverna alltså själva kommit på. Jag tackade för uppdraget och bad dem vidarebefordra nyheten till mina chefer, vilka i sin tur skulle kunna få ge mig en liten löneökning.

 

Ett tecken på min och klassens goda samarbetsförmåga, kom senast igår. Nästintill alla har en smartphone, och de plockar gärna med dem. De får ha musik för mig, vid eget arbete (många arbetar bättre och mer ostört då) men jag upplyste dem om att enligt skollagen, så får vi lärare omhänderta mobiltelefoner korta stunder, om vi anser att de stör. Och en mobiltelefon kan störa även om den är ljudlös; det handlar om var elevernas fokus finns. Finns fokus på mobiltelefonen medan jag pratar, då stör mobiltelefonen min undervisning. Det här sa jag helt utan anklagande, det bara kom upp i samband med en annan fråga.

 

Denna lilla utläggning ledde till en märklig, och ganska komisk, liten ceremoni. En efter en kom de fram, och la, helt oombett, sina mobiltelefoner på katedern. Jag stammade något dumt om att det var väl inte exakt så jag menade, men okej då.

 

Sen en undebar grej som hände idag... En av eleverna satt med en uppgift som gick ut på att hen skulle skriva om sitt namn. Varför hen fick det, vad hen tycker om det, när hen har namnsdag...

Eleven: Men jag vet ju inte när jag har namnsdag!

Jag: Googla då. Det är okej. Googla ditt namn, följt av "namnsdag".

Eleven: Men... hur ska jag kunna veta att det är min namnsdag?

Jag: ...

Eleven: ...

Jag: Du vet att alla med samma namn som du, har namnsdag samma dag, som du?

Eleven: ...jaha...