Maria

Det är svårt att inte känna sig korkad...
Ingen behöver veta.
Lägg av! Jag behöver inte dig.
Det är enklare än du tror. Och du har varit nära. Det är bara ett enda steg kvar. Ett kort ett.
Det var längesen och det vet du.
Hur skulle jag kunna veta? Du har uteslutit mig för länge för att jag ska kunna veta!
Vilket är exakt som det ska vara!
Du litade på mig...
Och du visade dig vara allt annat än jag behöver!
Du törs inte.
Lägg ner.
Det handlar om karaktär, och om att ställa tillrätta.
Jag behöver inte ställa någonting tillrätta...
Du har gjort allt fel, under så lång tid!
...nej...
Allt, precis allt, och du har börjat få slut på idéer, eller hur? Det finns ett steg som du ännu inte tagit.
Jag tänker inte. Inte en chans.
Så jävla feg...
Sluta.
Patetiskt.
Snälla... bara sluta...
 
Det är inte så lätt som det kan verka. Och allt har flutit på, länge. Jag har mått bra, inte varit ledsen eller känt mig värdelös, obehövd och... ja, alltihop. Allt har varit så rätt och även om jag dippat, även om hon sa, en dag, för inte jättelängesen, att hon har sett mig må betydligt bättre, så kan jag skriva under på att det har varit betydligt sämre. Jag mår bra, efter alla omständigheter. Jag är bara lite skörare än för några år sedan, men det är en del av mig nu, och det är en del av mig som jag har kommit till ro med. Men det är inte lätt.
 
Jag trillar tillbaka ibland. Bara stundvis, men ibland är jag i Hans klor och han är stark. Sällsynt. Och stark.
 
Han vill att jag kliver över en gräns jag lovat mig själv att aldrig passera. För jag vet att då finns ingen återvändo, då är det kört.
 
Och jag har lovat A. Jag har lovat att det aldrig skulle få bli en del av mig och sviker jag henne, då förlåter jag aldrig mig själv.
 
Idag tog Han tag i mig och jag stod alldeles handfallen. Med blicken rakt ner i ett till synes olösligt tusenbitarspussel satt jag, och jag försökte febrilt kämpa emot Honom. Det blev inte som Han ville, och när allt var som djupast så hade jag sett det som en seger. För när allt var som djupast, allra svartast, då tror jag inte att jag hade kunnat stå emot. Nu kom vi till en typ av konsensus, och med allt jag är idag, kan jag bara se det som ett nederlag. För Han vet att Han har min uppmärksamhet nu, och trots att jag har bett om det, helt rakt och ärligt, har jag inte fått några som helst medel att stå emot Honom när Han kommer.
 
Ja. Jag tänker på alla som vill hjälpa. Alla som tycker om, som säger att de tycker om, och jag tror dem, och jag tänker på alla som är beredda att ta emot. Jag tror på allt de gör och säger, men, jag är ledsen, det är inte nog. De kan peppa allt de kan, men när Han kommer, som allra starkast, då har jag inga konkreta handlingar att ta till. Jag avleds, oftast, när de är i min närhet men om Han tar i så hjälper inte det, och är jag ensam så är det kört. Paradoxalt nog, vill jag vara ensam när Han kommer för jag vill inte att någon ska behöva se mig när Han tar över, så jag drar mig undan och då når de inte fram. Och sällskap är bara undanmanövrer, hursomhelst, för Han kan vänta. På så sätt är Han tålmodig. Men straffet blir hårdare.
 
Det går inte att förklara. Så många som vill förstå, men det spelar ingen roll vad jag säger, för allas ansikten är likväl fullständigt nollställda. Det går inte att förklara övertygelsen om att alla kommer se på mig att jag åt den där kakan, övertygelsen om att de föraktar mig för det och ser min svaghet. Det går inte att förklara hur någonting som inte existerar, i fysisk form, kan vara så starkt. Det går inte att förklara vad som händer om jag trotsar, för jag vet inte själv, men jag är övertygad om att det är hemskt, vad det än är. Jag får aldrig någon att förstå att det var så viktigt att få RunKeeper att hitta rätt satellit, att jag nästan missade tåget, flera gånger i veckan. Det är svårt att inte känna sig korkad, fruktansvärt korkad, när en berättar att Jo, jag vet att ångest bara är en känsla och att det bara är att rida ut stormen, men..., för när Han väl kommer, då krymper rummet, hjärtat blöder och Han blir mer fysisk än någonting annat.
 
Det har aldrig varit min avsikt att lura någon. Jag har inte ljugit. Jag är ingen söndagspromenad och jag försöker förklara det. Jag är så glad för alla som vill stanna kvar, men jag väntar ännu på den som till fullo kan förstå hur jag fungerar. Jag har hört folk som lägger prestige i att komma tillrätta med mig och de har min tillåtelse till det. Jag ber faktiskt om det, för jag förstår knappt själv. 
 
Jag behöver tillbaka. Jag behöver ha mina fasta rutiner, min grå vardag. Min lycka från sommaren och hösten, då livet föll på plats och allt började om. Mitt liv skapades på nytt, med allt som hände och alla beslut jag fattade och allt har blivit så rätt. Jag älskar och älskas mer än någonsin förr, jag skrattar och ler, jag har närmre till alla känslor och jag har mer skinn på näsan fastän jag har lättare att ge andra beröm och jag berättar ofta vad andra har, som gör mig glad. Jag trivs med mig själv då, och dit vill jag igen. Jag kan komma dit, men då behöver vardagen sätta igång och rulla på, igen.
 
Och jag vill inte att allt ska behöva omkullkastas, i ett enda slag. Och det spelar ingen roll att det är tillfälligt. Försök förstå det. Jag vet att jag har den där Maria som jag lärt mig älska, nära tillhands, men jag blir rädd när det är så lätt för Honom att göra sig hörd, om än bara för en stund. Jag vill kunna slå bort Honom, vifta bort honom, vid minsta antydan, men jag har inga konkreta verktyg för det, trots att det är vad jag bett om, så många gånger. Och var slutar det? Jo, i det jag känner till, naturligtvis. För är en trött, då går en till det en känner till, för det kräver minst energi. Precis som barnet som vi trodde hade slutat slåss, som blev kraftigt förkylt. När allt drog ihop sig, så tog hen till knytnävarna igen och stundom trodde jag mig vara den enda som såg att det var den väg som krävde minst effort, oavsett om den var rätt eller ej, när energin sinade på grund av att kroppen var i obalans.
 
Jag tycker mig ha prövat alla vägar nu. Och kanske är det såhär det måste vara. Kanske blir jag aldrig fullständigt fri. Kanske måste jag acceptera att jag kan vara lycklig, med Honom tätt inpå. Kanske är det sättet, att slippa vara rädd när jag tror mig vara fri. Kanske är det så jag ska göra, för att slippa behöva se mig över axeln, efter Honom? Jag behöver kanske låta Honom gå lite bredvid och göra sig hörd ibland. J sa en gång att jag måste lyssna på Honom och älska Honom för att Han skulle lämna mig, men jag kan inte älska Honom. Han är en del av mig som jag aldrig kommer kunna tycka om. Det är uteslutet, men att hålla Honom på avstånd verkar ju helt uppenbart inte fungera, det heller.
 
Jag vet inte. Det gör mig lite trött, men jag vet inte. Jag skrattar lite uppgivet åt minnet när I frågade mig, för flera år sedan, vad jag helst ville. Jag svarade inte, men jag sa att jag visste. I frågade om jag skulle vara klar om ett år. Jag sa att jag skulle det. Han sa att om han ringde, ett år från den dagen, så skulle jag alltså vara fri? Jag svarade att det skulle jag. Ett år från den dagen var jag så djupt nere i träsket och bara E, A och Finaste höll mig på fötter. Om I hade vetat...
 
Många tankar. Långa tankar. Det blir bättre av att skriva, helt klart, och jag gör det av ren och skär egoism. Inte för att vinna sympati. Den som inte vill läsa kan klicka sig vidare. Det står var och en fritt.