Maria

4. Mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor
Känslor är något djupt personligt. Och, kort och gott, vi är alla lika viktiga.
 
Du kan manipulera en människa till att göra det du vill. Hota, om inte annat. Du kan påverka människors beteende och uppförande. Men känslorna är svårare att komma åt; med hot kommer du åt en enda känsla; rädslan. Det går inte att via befallning, få någon att känna annorlunda.
 
Jag tror förvisso stenhårt på att man kan lära sig att känna annorlunda. Lära sig att älska någon. Lära sig att hata. Kärlek kan bli hat, och vice versa. Livet tar ständigt nya vägar och känslor är formbara, utefter vad man själv bär på för erfarenheter.
 
För mig är det en självklarhet att aldrig förminska en människas känslor. Barn eller vuxen, alla har rätt till sina känslor och ingen ska behöva undertrycka det hen känner.
 
 
Nu kommer jag till min problematik kring det här. Jag är en känslomänniska, inte tu tal om saken. Jag blåser upp, och jag mojnar, mitt känsloliv är ständigt lätt på svaj. Jag tillåter mig att känna. Jag visar vad jag känner, oftast. Men ofta känner jag, i efterhand, att det jag gör alltför ofta får vara för känsloladdat, och jag kan ibland skämmas för att jag låtit mitt känsloliv styra. Och det får det, väldigt ofta. I efterhand tillåter jag mig att förminska betydelsen av mina känslor.
 
Varför jag gör så, vet jag inte. Det kanske är den inpräntade lagomheten. Eller kanske jantelagen. Jag vet själv att jag behöver bli mer ödmjuk i min inställning till mig själv i det här. Tillåta mig att veta att mina känslor är precis lika viktiga, som jag anser andras känslor vara. Känslor är, i många fall, direkt livsavgörande.
 
Känslor är viktiga. I stunden, såväl som i efterhand. Och mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor.