Maria

Fram till idag har allt känts så himla bra. Jag har känt mig sedd, förstådd.

Idag blev jag något svart på vitt, bokstäver på ett papper, siffror och grafer på en knappt läslig utskrift, svar på frågor över de senaste fyra veckorna.

De senaste fyra veckorna.

Vissa gränsvärden är jag inte ens nära sjuk. Mina staplar nuddar inte ens diagrammets grå streck.

Men jag har ju inte varit så sjuk, de senaste fyra veckorna. Inte ens de senaste fyra månaderna.

Jag vet inte vad jag ska göra, för att tas på allvar. Ska jag behöva bevisa att jag kan trilla dit, att jag kan tappa arton kilo på två månader? Är det det de vill?

För ett år sedan, när jag fick mitt senaste återfall (och det var ändå det mildaste återfallet någonsin), var jag långt ifrån beredd att ta emot rätt hjälp, mycket mindre krass än nu. Och nu, när jag åter kan svara för mig själv, se vad som händer, då jag jag inte tillräckligt sjuk.

När jag är sjuk, klarar jag inte att ta emot hjälp.
När jag klarar att ta emot hjälp, då är jag för frisk.

Det är en ekvation som, för att gå ihop, skulle kräva att jag åter ger min kropp en resa jag inte är säker på att den klarar.

Kanske målar jag Fan på väggen, men just nu känns allt bara omöjligt, som om ingen tror mig och som om jag måste bevisa något jag inte anser att jag ska behöva.

Jag vet inte vad nästa besök ska ge. Jag kan bara hoppas att jag återigen är rädd i onödan.