Jag älskar mina promenader. Friska, djupa andetag och en kropp i ständig rörelse. Asfalt, stad och betong blandas med grusväg, gräs, vatten och träd.
Jag ler så ofta, när jag går. Ibland för att musiken väcker känslor och tankar till liv. Ibland ler jag över något jag ser. En lycklig hund som jagar en boll, ett barn som vinglande cyklar förbi mig eller ett par som går hand i hand. Idag log jag åt de där två som möttes på torget, åt pojken som gick från affären med ett paket smör i handen. Hur länge hade de två varit ifrån varandra? Eller blir de lika glada var gång de ses, om det så är dagligen? Och skulle pojken hem och baka? Eller agerade han springpojke åt någon annan?
Sen log jag åt det äldre paret som sakta stapplade fram med varsin rullator. I den ena rullatorkorgen låg en stor påse plockgodis och en flaska vin. Något i mig önskar att det var till bara dem själva.
Ibland blir jag lite dyster när jag går. Jag vet inte alltid varför. En låt kan väcka minnen, eller så är det bara en sån dag. Och andra gånger fattar jag beslut.
Som idag.
Jag trodde länge att de dämpade min ångest, att jag fick kontroll, enbart tack vare dem. Men idag har jag insett att de bara bygger på ångesten, att de blir ännu en del i spelet jag spelar mot mig själv.
Så när jag hade njutit klart, sett allt det där som gjorde mig glad, promenerat min mil och kommit hem, så visste jag exakt vad jag skulle göra.
1 person(er) har tyckt och tänkt om det här