Jag vet att de kommer komma, de här dagarna då allt känns lite tyngre, då sorgen drabbar lite extra hårt, då tårarna kommer utan förvarning och då varje andetag är påväg att skapa en ny störtflod.
Och de får komma. Jag vet, alltför väl, hur det slutar om jag undertrycker sorgen.
Så jag låter dagen komma. Den påverkas naturligtvis också av att jag är trött idag, det är inget märkligt med det. Jag låter trycket ligga över bröstkorgen och tar istället hjälp av de små. De får mig att le, de lyfter mig, lockar till skratt.
Korta stunder, lättar det lite.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här