Jag är fylld av frid. Ett par dagar i veckan som är, har varit lite ledsna. Men det hänger inte på något som händer kring mig, mer än möjligen indirekt.
Jag väljer mina strider. Och det känns som om det är helt rätt väg att gå. För striderna har varit påtagligt få.
Eller, för att göra en lång historia längre;
Det handlar inte om att aldrig mer äta, eller att aldrig kunna njuta vid ett dukat bord. Jag har förmågan att fokusera på sällskapet och på stunden, och njuta av det, och det överröstar Honom. Numera gör det det.
Jag kommer aldrig gilla stora bufféer, som julbord och liknande. Det har jag aldrig gjort. Större matsällskap fungerar, om jag har närheten av trygga personer.
Jag är medveten nog för att vara en bra förebild trots mina egna bekymmer. Och min spegelbild och kropp är inga stressmoment längre. Kanske är det så enkelt, att det här är vad som krävs? Kanske är det här det jag borde gjort från början? Jag vet inte, men jag måste ju få försöka? Terapeuter har inte fungerat, jag har inte lyckats ta till mig av vad de sagt. Jag kanske bara måste få släppa taget lite?
Det handlar inte om att ge upp. Det handlar om att acceptera. Det kanske blir en paus eller vila, vem vet, men jag vill inte sikta på det, och sen bli besviken om jag aldrig orkar fortsätta slåss.
En av mina fina sa, på sin lugna norska, att jag verkligen måste VILJA bli frisk, och att jag måste mena det, inifrån. Jag har bara sagt orden, om och om igen, men jag har insett att jag gav de rätta svaren, utan passion. Skulle jag göra så i mitt yrke, så hade det varit dags att byta.
Jag undviker alltid, in i det sista, att tvinga ett barn till att klä sig, eller vad det kan handla om. Det behöver oftast lekas fram, och det vet du lika bra som jag. Tvång funkar inte i det här heller, det har jag märkt. Jag behöver släppa. Då kanske det kommer? Jag kanske bara behöver luras lite? Om inte annat, så vill jag inte lägga mitt krut på att kämpa, för då har jag inget av mig själv kvar, till att njuta med. Jag vill orka njuta av livet när jag har Den Lilla i knät, jag vill ha energi till att skratta åt mig själv när jag försöker äta med två ungar i famnen. Men hur ska jag orka, om hela min vecka har gått åt till kamp?
Förstår du? Det är inte att ge upp. Inte i min värld. Det är att slappna av i den jag är. Jag är så långt bort från ångesten med undantag för någon kort stund ibland. Jag blir ledsnare när jag är ledsen, argare när jag är arg. Men också lyckligare än på länge.
"Det blir nog bra snart", det säger bara de som förlorat sig i rädsla inför min djupa sorg. Låt mörkret vara, och tårarna som faller ner. Håll mig, när jag inte orkar mer.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här