Maria

Åh, vad gärna jag skulle vilja kyssa mitt Jag på kinden, hålla mitt Jag om axlarna och berätta att Jag duger. Jag vill stryka mitt Jag över pannan, sakta och varmt, medan orosrynkorna slätas ut och ögonbrynen slappnar av. Jag vill ta Mitt huvud i mitt knä, klappa Mig på kinden och klia Mig i nacken, medan Jag slappnar av och slumar in, medan jag talar om för mitt Jag att Jag får.

 

Får finnas, får vara, får skratta, le, tokdansa och kramas. Jag vill viska till mitt Jag att jag är glad att just Jag är här. Glad att Jag är här, utan krav på prestation. Jag vill stryka mitt Jag på kinden, torka bort tårarna som sakta ska rinna.

 

Jag vill berätta för mitt Jag, att Jag kan släppa på kontrollen, släppa på kraven och sluta prestera.

 

Jag vill berätta det för Mig. Jag vill att någon gör så, med mig i sin famn.

 

För det var det jag aldrig fick höra. Och det är därför jag har levt nu, med ätstörningar och ångest, till och från i så många år. Det är därför jag nu kan ta en fika, men inte utan att samtidigt scrolla igenom Instagramflödet och se erbjudanden på detoxer och specialanpassade matlådor, det är därför jag ständigt söker efter nyttiga alternativ, även om jag står ut med tanken på att äta det som jag för bara ett par år sedan, var paniskt rädd för.

 

Att en ätstörning alltid går ut på att en är rädd att gå upp i vikt, det är faktiskt inte sant. Det har jag insett nu, men det var en del i det som fick mig att tvivla på mig själv, fick mig att tro att det jag gjorde var fullkomligt självvalt. För det jag har gjort, och fortfarande gör, det har ingenting med vikten att göra. Det handlar överhuvudtaget inte om utseende.

 

Det handlar om kontroll, den Hon aldrig lät mig släppa. Det handlar om prestation, den Hon alltid avkrävde mig. Det handlar om rädslan för hån, det Hon så ofta utsatte mig för, för att jag inte ansträngde mig för att passa in, utan sa vad jag tyckte. Det handlar om fasaden, den jag satte upp när Hon skämtade om mig, den som fick mig att le och att dra min självdistans till gränser en tretton-, fjorton-, femtonåring aldrig ska behöva nå.

 

Det handlar om hårdheten, den jag så ofta har tagit till och som jag äntligen släppte, den dag jag insåg att jag är sjuk. Rädslan för att ses som svag, för att jag berättar vad andra är bra på, istället för att be dem prestera mer.

 

Jag blev tvungen att gå långt i min ätstörning och min ångest, för att förstå vad det handlade om från början, att Han bara var en produkt av Henne, att det är Hon som har skapat Hans röst och krav på prestation, perfektion. Det är Hon som har fått mig att tro, att jag endast kan bli omtyckt, om jag presterar och uppfyller krav, krav som jag själv ställt.

 

Men nu vet jag. Jag blir nog aldrig helt frisk, jag har gett upp den tanken. Eller frisk kanske jag blir, men inte fri, men jag vet ändå, att det inte handlar om vad jag presterar, som gör skillnaden. Jag vet att jag gör skillnad i liv, dagligen, för det har jag fått höra och det har jag fått höra från så skilda håll, att jag nu äntligen har börjat tro det. Och det handlar inte om vad jag gör, utan om vem jag är. För jag vet, att det inte är en prestation att lyssna, åtminstone inte för mig. Det är inte en prestation att hjälpa den som behöver det, inte för mig, för det är en del i vem jag är, och jag ser det som självklart. Jag ser det som självkart, att det är härligt att träffa mina elever, oavsett om de presterar eller inte. Och det är en del av mig, det jag är och det jag ger.

 

Hon har förstört mig, det har Hon, men samtidigt har det Hon gjort, lett mig framåt på vägen mot det vackraste i mitt Jag. Jag har upptäckt sidor, som jag kanske endast kommit åt tack vare min ångest och mina ätstörningar, och det är bra. Jag kommer aldrig bli helt fri, men jag har blivit starkare och det är positivt. Jag har blivit så oändligt mycket ödmjukare och mycket mer nogrann med att tala om vad jag vill, och vad andra ger mig. Jag har ärliga, öppna samtal med dem jag tagit för givna, och de ser något nytt i mig, någon som inte bara tar, självupptaget, utan som ger, öppnar upp och lyssnar.

 

Och det är bra.