Maria

Göran... Göran, Göran, Göran. Älskade Göran. 

 

Den här har drivit mig till tårar varje gång. Så sann. Så vacker. Så mycket Göran. 

 

Han har beskrivit den som att gå vidare, genom att se livet som en bilresa. I backspegeln behöver vi ha koll, men bilden är ganska liten. Viktig, men liten. Framför oss, i vindrutan, finns framtiden. 

 

Nu har vi bara resten kvar. 

 

 

Jag har lämnat allt det gamla, 

jag har startat om på nytt,

jag har kastat bort en massa gammalt pynt.

Jag har öppnat för en framtid, 

en ny morgondag har grytt, 

lika skild som andra sidan på ett mynt.

 

Jag har sålt min själ för pengar, aldrig skaffat någon ny.

Kanske lika tom som en sinad brunn. 

Jag har försökt att vara klok

men all klokhet verkar fly min mun.

 

Men tro på vad jag säger,

jag ville bara väl,

om jag vetat hade inget nånsin hänt.

Det var en dröm, en annan tid,

en annan mänska, annan själ,

en som kände vad han aldrig förut känt. 

 

Det var rosenröda himlar och en doft av kamomill, 

och en vandring som kan tecknas som på dun.

Så naivt, men ändå vackert, 

som en nyfödds mjuka fjun.

 

Vissa stunder kan jag tycka att jag varit ganska bra, 

andra stunder har man slafsat som ett svin,

som en sång som har förlorat sin kärna, 

själva melodin. 

 

Men det finns en tid för tårar och det finns en tid för skratt. 

Däremellan lever livets grottekvarn. 

Den som söker, den kan finna, bara just och därför att

under stjärnorna så är vi alla barn. 

Det blir aldrig som det varit,
det är sant som det är sagt,
men utan allt som hänt så var det inte jag.
"Gå baklänges mot framtid"
som en hövding sa en gång.
Det är ett klokt men ganska krångligt förslag.

Se en bild på hon i bilen; Framåt - vindrutan är stor,
sikten bakåt, där ger backspeglarna svar.
Jag har lämnat allt det gamla
så nu är det bara resten kvar.