Maria

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.

 

"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.

 

Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.

 

Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.

 

Han hade trillat av.

 

Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.

 

Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.

 

Tiden?

 

Femtionio minuter och trettiofem sekunder.

 

Jag är nöjd. Och mer än så.

 

 

Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)

 

Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2