Maria

Käraste, 

du vet vem du är. Vi läser varandra mellan raderna, inför varandra är vi öppna böcker. Vi har aldrig kunnat dölja något för varandra och på sätt och vis är det bra. På andra sätt är det mindre bra, för vi har orsakat varandra så otroligt mycket smärta. 

 

Jag är friskare än på många år. Även om jag felar, om och om igen, är jag medveten och jag kan se problemen och ibland kan jag förutse och parera. Jag är i grunden så mycket gladare än förut och trots att jag har mörka dagar, är min grundinställning till livet så oändligt mycket ljusare. Jag har tagit många steg under året som gått och allt har lett mig framåt. Jag skrattar hjärtinnerligare än förr, jag känner mig uppskattad, behövd och omtyckt av såväl vuxna som barn runtomkring mig och jag ser en framtid utan sjukdom. Den finns, jag anar den. 

 

Men så finns smolket i bägaren.

 

För det var inte bara jag, som skulle bli frisk. Det här skulle bli vårt år. Vi skulle ta varandra i hand och slå undan våra demoner, en och en. Det finns ingen rättvisa i att bara jag skulle komma närmre det slutgiltiga målet. Jag utkämpar det sista slaget, och det var meningen att du skulle stå bredvid och göra det du också. Nu hejar du på, och det är värt så oändligt mycket, men du skulle ha stått där med mig, iklädd samma rustning som jag, samtidigt. 

 

Nu blev det inte så. Och det är så fruktansvärt orättvist. Det är orättvist att jag ska vara närmre. För du har slagits så mycket mer och borde vara den som kommit längst. Det finns ingen rättvisa i att du måste fortsätta slåss. 

 

Om det fanns någon rättvisa, borde jag tvingas vänta på dig. Men det kan jag inte. Förlåt mig, käraste, men jag har möjligheten att fortsätta och då kan jag inte stanna upp. Det vore respektlöst mot dem som tror på mig. Men jag kommer stå med dig. När du sätter in dödsstöten så finns jag där och om du vill, så kupar jag min hand runt din när det ska göras. Du måste göra det själv, precis som jag, men jag kan ge lite av min kraft.

 

Och då måste jag få bli frisk. Om jag ska orka. Så jag kan inte vänta, hur orättvist det än känns. 

 

Jag vet att du förstår. Du förstår bättre än någon annan. Du vet det där som jag frustrerat ger upp att försöka förklara. 

 

Vi läser varandra som öppna böcker. Alla fasader genomskådas. Vi förstår att det är ett försvar mot verkligheten, när vi skrattar åt julmönstrade stickade tröjor och pizzamönstrade byxdressar. Men vi accepterar det också. Låter det vara. Där är vi fortfarande på samma del av slagfältet. Och det är bra. 

 

Jag kan inte vänta på dig, medan slaget ännu utkämpas. Men när mitt är vunnet, så kommer jag över till dig.