Maria

Jag blir bara lite matt...
Klocka, upp, smink, kläder, packa, pussa, Hejdå, cykel, tåg, Godmorgon, FitLine, dator, suckar, dator, plocka, dator, sortera, skratta, kissa. 
 
Riiing, lektion, riiing, kläder, ut, riiing, lektion, kläder, ut, matsal, ut, riiing, lektion, fram, tillbaka. 
 
Där.
 
Där kommer deppen. Jag skrattar och ler, kanske höjer jag rösten men håller ihop det. En stund går jag undan, men bara en stund. Och när byggnaden sakta tystnar, pappren läggs iordning, datorn slutligen låses in och jag börjar gå mot tåget, då är jag så nere, nästan gråtfärdig. 
 
Och jag vet vad det beror på. 
 
För jag slarvar nu. Och  reaktionen inom, sorgsenheten, det jag lärt mig beror på kroppslig kemi, den är blixtsnabb. När jag inte fyller på, regelbundet och kontinuerligt, då reagerar kroppen med att bli ledsen.
 
Förr trodde jag att jag bara var, just, ledsen och det var jag. Också. Men mycket av sorgen jag bar på berodde på näringsbrist. 
 
Nu känner min kropp direkt igen tecknen och reagerar instinktivt, för att påminna mig. Och nu läser jag av. Förr ignorerade jag signalerna men nu försöker jag, kämpar jag för att ta dem på allvar. 
 
Jag blir bara lite matt av det faktum att jag inte klarar det här på rutin. Jag trodde att jag kunde klara mig utan minutiös planering, utan scheman där jag kan sätta kryss. Men jag är inte där, kommer kanske aldrig dit. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro om att det är så lätt att glömma, prioritera bort.
 
Kommer det någonsin bara... flyta? Rulla på? Kommer jag någonsin klara ett liv utan påminnelser? Helt, menar jag? 
#1 - Du vet vem

Klart du kommer! För två år sedan klarade du inte att läsa av, eller att sortera vad som var vad. Tänk vad långt du har kommit! Blicken fästad framåt -fokus på vad som har åstadkommits, inte vad som har misslyckats. En fot framför den andra, ett steg i taget. Och ibland en hand i din om du faller. Kram
Kram

Svar:
Maria