Maria

Jag glömmer aldrig morfar. Jag glömmer aldrig farmor och farfar. Och inget som sker, kan rättfärdiga deras bortgång. 

 

Men. När någon rycks bort, strax före sin fyrtiosjuårsdag, då blir det annorlunda. Det svider på ett annat sätt. 

 

Jag minns er alla idag. Men det är bara dig, faster, gudmor, Spindelmor, jag gråter över. För det är dig jag aldrig fick lov att lära känna, inte på det vis jag hade behövt. Jag vet att du hade haft så mycket att ge mig, och när du lämnade oss, mig, då hade du inte visat oss allt, än. 

 

Det är bara dig, faster, gudmor, Spindelmor, jag aldrig sörjde. Inte när det var accepterat att göra det. Jag grät nästan ingenting, för det var sommarlov och då ska en vara glad och ledig och när sen skolan började igen, var det en ny skola, högstadiet, och där skulle jag komma tillrätta, samtidigt som hormonerna sprutade. Jag fick aldrig tiden för att sörja. Jag sörjer nu, och det har andra så oändligt svårt att förstå. Det blir så diffust, när tårarna rinner och jag ska förklara att det är sexton år gamla tårar, tårar som aldrig rann då. De förstår inte men jag har, som vuxen, insett vad jag gick miste om och den insikten och saknaden står mig upp i halsen. 

 

Ljusen lyser för er alla ikväll.

 

Men det är bara för dig, som tårarna rinner.