Maria

Jag såg sa hon. Jag blev lite orolig sa hon.

 

Jag tror jag kan ha anat, när jag först klev in i rummet och startade micron, att det skulle komma. För jag var nervös och det är jag aldrig i hennes sällskap. Jag tycker snarare om det, är trygg i det. Men nu startade jag micron, lämnade rummet och lät henne vara ifred och avsluta sitt telefonsamtal och jag lät ljudet av den surrande micron dränka hennes ord för jag visste att jag ändå inte ville överhöra, fastän jag inte har en aning om vem hon kan ha pratat med. 

 

Jag försökte förklara att det handlar om balans. Och att det kanske inte är helt bra, det kanske finns bättre sätt, men jag har en annan angreppsvinkel nu och kanske kan det hålla.

 

Jag vet inte vad jag tyckte. Jag svävar ständigt mellan å ena sidan tacksamhet över att bli sedd, å andra sidan en vilja att få vara ifred. Och hon sa att hon anat att det kunde bli såhär nu, när allt förändras runt mig, nu när saker och ting faller, sådär som allting, förr eller senare, ska falla och jag visste då, att det varit rätt att berätta för henne, den där gången för ganska längesen nu. För hon tog det på allvar och hennes ögon är öppnare än jag trodde.

 

Det handlar om balans. Om strävan efter den. Jag måste få gå sakta fram. Jag måste få börja i kontroll, för ingen har lärt mig något annat sätt så det är det enda jag kan.

 

Hon såg. Hon var vaken nog att se. Och jag vet inte ens vad jag tyckte.