Maria

"Du kan inte lägga det på dig!" säger folk.

 

Men det spelar ingen roll, jag ser saker som ett enda kapitalt jävla misslyckande. Att be mig sluta med det är att be mig sluta vara mig själv.

 

Att säga åt mig att inte ta saker personligt, att inte lägga allt ansvar på mig själv, det blir att förmana. Sten på börda, liksom. Jag skuldbeläggs för att jag är den jag är. 

 

Låt mig sörja över att jag misslyckas. Kanske är inget mitt fel, men när det händer, är det min verklighet. Jag hjälps inte av oombedda råd och tillsägelser. 

 

Låt mig bli lite deppig. Låt det dåliga samvetet gnaga en stund. Ge mig tid att reflektera, så lovar jag att arbeta hårdare för att få till en förändring.