Maria

 

Jag börjar få slut på orden och de behövs inte längre. Vi vet. Båda två.

 

Vi har båda, i olika skeden under varandras liv, bevisat att vi finns. Inga tomma ord. Vi är mer än så.

 

Du vet var jag står. Du vet mina känslor inför allt som är vi, inför allt förtroende Ni alla visar och inför allt vi är för varandra. Jag behöver inte säga mer.

 

Utan jag vill bara ge Dig ett, om än aldrig så viktigt, ord, såhär på Din dag.

 

Tack.

 

Tack för att Du alltid finns där, ett steg före, för att guida mig när det blir min tur, några år senare. Du sa själv en gång, att åtta år i många avseenden är lite. Men inför det faktum att Du hinner kliva före mig, är det oändligt viktigt och samtidigt är det inte så längesen, att Du hunnit glömma. När jag står inför livet, har Du varit där, men ändå ganska nyss.

 

Tack för all tid Du gett. All. Denna. Tid. 

 

Tack för att jag får förtroendet nu, när Du behöver stödet. Det betyder mer än Du kan förstå, att jag får ge tillbaka. Jag känner ingen skuld, det gör jag inte, men någonstans är det viktigt att få visa att även mina ord, de om att få finnas, väger något. De är inte bara luft, jag kan omsätta dem i handling också. Jag kan inte skriva deltagande ord på ett kort, jag skickar inga blommor. Alla symboliska handlingar, de är just det, symboliska, för att jag lärt mig att så ska en göra.

 

Jag vill istället ge av min tid. All. Denna. Tid. Få finnas. Som en vän, en vän som älskar Dig och de Dina mer än Du kan förstå, som gått med en liten tyngd i hjärtat och med Dig i tankarna varje dag denna vår. Bara få finnas.

 

Tack för att Du presenterade mig som vän till familjen. Det känns som en ära, en stolthet. Jag vet inte varför. Men det gör det. Och jag tycker om det. Det är fint att presenteras som någons vän. Det går liksom åt båda hållen, att bägge parter måste tycka att den andre är en vän.

 

Och tack för att jag får ta del av Er. Av de små. Den trygghet det innebär, kan jag inte omsätta i ord. Jag är aldrig ensam och det är till stor del, tack vare Er.

 

Nåväl.

 

Grattis, älskade vän, på Din dag.

 

Låt sorgen få ta plats. Men känn närvaron (och sänd henne mitt tack, för att hon fanns på Din dag, när du ville dela den med mig, för två år sedan nu).

 

Och må vi fortsätta få finnas för varandra. Som vanligt, och för evigt.