Maria

Kramar och leenden, men sorgsna ögon. Jag frågade inte hur de har det. Jag behövde inte. 

 

Sen var jag ensam med de små och vi fick skratta och vi fick kladda med färger och med diverse ingredienser. Det går ypperligt att steka pannkakor i Bregott när bakmargarinet gått åt till chokladbollarna och när en äter pannkakor så ska det kladda. Det är sen gammalt. Jag var nöjd med att ha lyckats mätta två magar med pannkakor så nu kan jag faila vadsomhelst. Jag vinner oavsett. 

 

Bananer botar småsura barn, den sorten som hunnit purkna till under en promenad. På riktigt. Jag fick övertala Den Lilla att hon visst skulle orka äta upp även den sista centimetern banan, men sen var hon lyckligare än på hela dagen. Sen körde vi slappande framför TVn och avslutade med korv-och-makaroner-middag. 

 

Jag önskar att jag kunde sätta ord på hur glad jag är över att få finnas till, trots hjärtestynget som sitter där. Jag måste tänka som så att omständigheter kan jag aldrig påverka men jag kan påverka hur jag agerar utifrån de förutsättningar som är. Och nu vill jag finnas, det är min tur nu. Det är så många som måste ta min hand när jag sträcker ut den och alla gör det. 

 

Det blir inte mycket större än så.