Maria

~~~

 

Jag faller ned i mänsklighetens skräplåda, sådär som en gör när ingen vet vad de ska göra med en, eller, mer exakt, när jag inte vet vad jag ska göra med mig själv.

 

Som någon jätteudda nyckel som en inte använt på sju år men är säker på låser eller öppnar något viktigt, eller en sladd som laddar något en glömde på stranden för tre somrar sedan.

 

"Vad fan är det här?" "Jag vet inte, men släng den inte."

 

Det är jag.

 

Släng-den-inte-grejen som ligger i lådan fylld med andra människor som inte riktigt passar i varken besticklådan eller koppskåpet.

 

Och kanske är det ett bra sätt att leva och kanske är det ibland en börda att inte riktigt veta vad en var menad för.

 

Kanske är en skribent eller konstnär eller en si-eller-så-person och en känner sig borttappad, snarare än återfunnen.

 

Det är okej.

 

Vi ligger åtminstone i samma låda, och kanske är det syftet med att inte riktigt ha ett syfte. Att gå ihop med andra malplacéer och knäppgökar och göra sådant som aldrig tidigare gjorts.

 

~~~

 

Fritt översatt efter Topher Kearby (bilderna ovan).