Maria

Några ord såhär i början av året

Okej. Så tjugohundrasjutton är till ända.

Allt sammantaget var det ändå ett ganska bra år.

Då räknar jag alltså in, att jag föll igen. Stenhårt. Föll rakt tillbaka i det jag trodde mig ha kontroll över. Eller nej, det trodde jag väl inte, för jag hade sett tecknen långt innan, men jag var inte beredd på att en enda trigger skulle knocka mig så fullständigt.

Men jag började klättra upp. Och, framförallt, jag bestämde mig för att nu får det jävlarimig vara nog. Jag kan inte hålla på såhär. Att ta kontroll över mat och träning är inte en hållbar metod och det är dags att bryta cirkeln. Det kommer bli ett helvete, jag vet det, men jag kan inte ha ätstörningen som trygghet när livet går mig emot.

Jag började klättra upp. Började. Jag är inte på toppen. Långtifrån. Men jag bad om hjälp. För första gången gick jag till en annan människa, en jag då knappt kände, och bad om hjälp. Jag sträckte ut bägge händerna och bad om hjälp upp och jag fick hjälpen. Jag får fortfarande en lätt knuff i ryggen, när jag tvekar. Framåt. Jag har funnit trygghet i andra människor; en som funnits där länge, fastän kanske mer i det tysta, och som klivit fram och stöttat när jag inte ens själv förstått att det behövdes, för den människan förstår att ska jag fungera, så måste jag börja med att fungera på min arbetsplats, och en annan, som betytt mer och mer för varje gång vi talats vid.

Trots det fallet, har året alltså varit bra. Och det har gått något så djävulskt fort.

Året har bestått av både glädje och sorg. Jag har fått möta min separationsångest flera gånger, och vet ni? Varje gång har det gått bra.

Jag har, återigen, tvivlat på mitt Jag. Det inträffar varje gång jag faller; då reflekterar jag över mitt överanalyserande och jag kommer alltid fram till att jag känner för mycket och jag försöker då bli mer rationell, vilket resulterar i att jag försöker undertrycka allt jag känner. Men jag kan inte stänga av mina känslor och jag hoppas nu, när jag tagit nästa kliv, att jag kan lära mig att acceptera mina känslor istället för att försöka kontrollera dem. Känslorna är så mycket av mitt Jag och det är dem som gör mig till den människa jag är, den människa som ger mig in i allt jag gör med nästintill smärtsam passion.

Inför tjugohundraarton vill jag inte förändra, förbättra eller lova någonting. Jag vill bara fortsätta på den väg jag slagit in på. Jag vill fortsätta få älska min make och se vårt liv ta nya steg framåt, med allt vad husköp och flytt innebär. Jag vill få fortsätta utvecklas i mitt arbete och se mina elever växa och jag hoppas att de vill fortsätta ledas av mig, låta mig se de fantastiska människor de håller på att utvecklas till. Jag vill få fortsätta nära mina relationer och låta dem växa, fördjupas och breddas.

Jag vill, om ett år, få se mig själv som fri från allt som ångesten vill få mig att göra. Jag kommer aldrig kunna slå mig helt fri från Honom, men Han ska inte få kontrollera mig mer. Han kan, om ett år, kanske få vara mina tårar och min skräck, men Han ska inte få viska falska ord och få mig att tro att det bara finns ett sätt att ta kontroll på. Jag kommer kanske tacka Honom för att han påminner mig om att jag får gråta och vara orolig för framtiden, men när jag har oroat mig klart, då får Han lov att kliva undan. För jag har så många andra delar som måste få komma fram.

Och det ska de få göra.

Tjugohundraarton.

But first, coffee
Utmaning
Ni vet, när alternativen är att ha ful huvudbonad, eller lägga på extra vikter på benlåten?
Inte?
Nåja.
Jag, träningskompisen Elin och instruktör Emma var, så att säga, inte sugna på extra vikter, i alla fall. Hellre en timme med fladder på huvudet under passet!