Maria

Lätt
I fredags insåg jag att sådant som borde ha varit bearbetat, inte var det. När frågan om vad som var utlösande för fem år sedan kom, fastnade orden, orden om det som jag trodde skulle gå lätt att berätta om.
Jag vet inte vad det skulle göra för nytta att berätta men han sa att nästa gång kommer han fråga igen.
Jag vet inte om jag kommer berätta då heller. Men om jag känner att jag kommer klara det, så vill jag ha övat på det först.
Så det gjorde jag idag. Sittande på en röd parkbänk bredvid den som funnits nära hela våren och sommaren, bara lät jag historien komma. Jag skakade i exakt hela kroppen men det gick att berätta om.
Jag trodde, faktiskt, att det var genomarbetat och klart. Jag trodde jag var över det, att det inte var någon hemlighet. Men återigen kändes det fånigt, som om det inte var någon stor grej. Det var ju flera år sedan nu och det var väl egentligen inte så farligt. Det blev ju aldrig farligt.
Nu känns det lätt i själen. Det var skönt att få skaka och känna att jag överlevde det. Det blev inte värre än så. Och jag togs på allvar, vilket jag egentligen visste att jag skulle men aldrig vågar hoppas på.
Det blev bra. Jag har fått bryta sigillet, ta upp det till ytan. Igen. Så enkelt. Så svårt. Så obeskrivligt viktigt. 
Torsdag
Det går att lösa det, även under dagar då det ser ut att bli alldeles för mycket.
Idag fick rast lov att likställas med kaffe under rastvakt. Den där halvtimmen som egentligen är så oerhört viktig fick, på grund av sjuka kollegor, stå tillbaka. Men det gjorde inget. Barnen fick min dag att flyta på. Jag drack så många koppar kaffe att jag till slut tappade räkningen. Det gick. Vi höll oss uppe och vi fick skratta tillsammans.
Och imorgon är det fredag. Jag har bokat in en stallhelg. Jag vill snosa häst, helt enkelt. Vill, och behöver. 
Ett grått moln
Det har varit en såndär dag då det grå molnet hängt över mig. Skuggat. Stört. Fördunklat allt som borde varit vackert.
Ingenting har egentligen varit orsaken. Ingen höna, inget ägg. Dock ett uppföljningsmöte som förvärrade, inte orsakade, men förvärrade, vilket jag lämnade med en underarm med små jack och sedermera flagor. Stress inuti, trots stöttning från chef, trots medhåll från tolk. Stress över att det finns föräldrar som faktiskt inte tycker att jag sköter mitt jobb utan tvärtom tycker att jag är rätt dålig på det jag gör.
Ja. Som sagt. Ett grått moln. Men jag måste intala mig att det inte är ett dåligt liv. Jag är inte en dålig människa. Jag är inte en dålig lärare; jag är allt annat än fullärd, absolut ingen superpedagog och jag har löjligt mycket kvar att lära men jag är inte en dålig lärare. Jag är faktiskt bra på det jag gör, även om jag behöver utvecklas på så många plan.
Jag måste intala mig det. Försöka tro på det. Försöka se det, i gensvaret jag får från de små. Från deras vårdnadshavare, från mina chefer och kollegor.
Även det, är ett utvecklingsområde.