Jag vet ett ställe...

Jag vet ett ställe som inte alla vet,
ett litet ställe, så enkelt och diskret.
Jag vet ett ställe som andas lugn och ro,
ett litet ställe, som fågeln i sitt bo.

Jag vet ett ställe, det doftar jord och mull,
ett litet ställe, som finns för egen skull.
Jag vet ett ställe där vinden löper fritt,
ett litet ställe och allt är bara ditt.

Jag vet ett ställe som inget annat vill,
ett litet ställe, där kraften rinner till.
Jag vet ett ställe, så tryggt som pappas hand,
ett litet ställe som ropar ut vårt namn ibland.

Det ligger i en liten skog,
vid kanten av ett berg,
och, strax bredvid, en bäck
som speglar liv i himlens färg.

 

Vandring

För drygt en vecka sedan kom vi hem från totalt fyra dagars vandring i Norge. Det var, utan tvekan, en av de häftigaste upplevelser jag varit med om och jag har lugnt sagt fått utmana både kropp och knopp. Och samtidigt fick jag vila, även om jag nästan konstant var i rörelse. 
 
Vi åkte hemifrån på söndagen, den 2 juli. Med Jonas Malmsjös underbara röst, läsandes en Kepler-roman, ur högtalarna, rullade vi ända till Odda, på slingringa vägar, genom milslånga tunnlar, omgärdade av fantastiskt vackra berg med vattenfall som hördes ända in i bilen. Den natten sov vi på Odda Camping, där vi (som två svenskar, på en norsk campingplats) mottogs av en ung danska i receptionen.
 
Klicka på bilderna för att se dem i större format.
 
 
På måndagen, den 3 juli, var det så dags för första vandringen. Det var bara en dagstur och vi hade packat lätt, med bara vatten, ett par smörgåsar, en extra jacka och lite fika.
Vi gick upp till Trolltunga, ett populärt turistmål i den delen av Norge. Det var människor runtomkring (framför, bakom, mm) oss hela tiden och framme vid själva Trolltunga var det jättemycket folk. För att komma ut på själva klippan fick en stå i kö, efter att först ha klättrat nerför en liten stege. Även det var naturligtvis populärt; alla ville ha foton på sig själva längst ut, gärna sittande med benen utanför kanten. Det gjorde dock inte jag. Finaste gick inte ut alls; han skulle först fotografera mig och när jag väl kommit tillbaka upp till honom, hade kön vuxit och han hade varken intresset för att ta ett foto, eller tålamodet att stå i kö i över en halvtimme.
Totalt sett gick vi denna dag 22 kilometer; 11 kilometer till klippan, och sedan samma väg tillbaka till bilen.
 
     
 
Tisdagen den 4 juli var resdag. Då färdades vi norrut, genom ännu fler tunnlar (den längsta på runt tre mil) till nationalparken Jotunheimen. Där installerade vi oss på Gjendesheim Turiststasion (det vill säga, slog upp tältet), lagade lite mat i vårt Trangiakök och... ja, sov.
 
 
 
Onsdagen den 5 juli började vi så vår vandring "på riktigt". Vi skulle nu ha med oss tält, Trangiakök, sovsäckar och all packning runt, från fjällstation till fjällstation.
Första turen gick från Gjendesheim till Glitterheim, en otroligt vacker vandring på 22 kilometer. Vi lagade lunch på Trangiaköket (nåja, vi åt pulversoppa) och åt strax intill en betande fårflock. Nu gick vi mer "ensamma"; självklart mötte vi folk då och då, men det kunde också gå flera kilometer utan att vi såg en enda människa.
Sista fyra kilometerna bestod av stenbumlingar (som inte alltid låg alldeles still), vilka vi snart tröttnade på, men när vi väl var framme och tältet var uppe kunde vi konstatera att det var värt det!
 
 
 
Den 6 juli gick vi 18 kilometer, från Glitterheim till Memurubu. Även denna sträcka var (som alla sträckor), mycket vacker. Dock hann jag bli, på riktigt, rädd. Vi skulle över en lägre del av ett berg (Besseggen, som vi gick uppepå den sista dagen) och vägen upp var, just det, sten. Stenbumling på stenbumling och när vi blev tvugna att förflytta oss i sidled, erkände jag för Finaste att jag på allvar trodde att jag skulle falla ner och slå ihjäl mig. Tårarna var nära men Finaste var lugn och stabil (skakiga fotleder, rädsla, ostabilt underlag och sexton kilo på ryggen är inte en bra kombo för någon med vingelskräck, som jag) och enbart tack vare honom, tog jag mig upp.
Sista två kilometerna var varma men gick åtminstone nerför. Dock, när jag skulle kliva ner från en sten, någon halvmeter hög, hängde mitt trötta högerknä inte helt med och jag stötte i det i en annan sten och har fortfarande, mer än en vecka senare, ont.
Nåväl. Vi kom fram till Memurubu, fick upp tältet, fick i oss lite mat och lyckades sova.
 
 
Sista vandringsdagen var fredagen den 7 juli, då vi gick längs ryggen på berget Besseggen. Turen från Memurubu till Gjendesheim (där vi alltså hade startat, på onsdagen) är en populär vandringsled, så här var vi omgivna av folk igen. Många tar båten över sjön Gjende, från Gjendesheim till Memurubu och går sedan de 14 kilometerna tillbaka till Gjendesheim, över Besseggen. Det fina i kråksången, är att en kan skicka sin ryggsäck med båten från Memurubu till Gjendesheim, för bara någon femtiolapp. Det gjorde vi, så istället för att ha varsin ryggsäck på femton, sexton kilo, hade vi nu en gemensam, med bara lite lunch och fika och varsin jacka. Totalt vägde den kanske sex kilo, allt inräknat.
Efter åtta, nio ganska lätta kilometer uppför, började den verkliga stigningen, där en fick klättra för att komma upp. Här låg dock inga stenbumlingar, så även om någon hundrametrare steg med sisådär tre höjdmeter, hade jag här inga större problem. Visst; mjölksyra och adrenalin gjorde mig skakig och lite ostadig och ibland snarare kröp än klättrade jag, men upplevelsen var helt magisk!
Efter tio kilometer nådde vi toppen och nu började fyra kilometer nerför. Här brakade mitt islagna knä totalt, och varje steg var en plåga. Ner tog vi oss, i alla fall. Vi satte upp tältet på samma ställe som på tisdagen, och övernattade en sista gång i de norska fjällen.
 
 
 
På lördagen den 8 juli packade vi så ihop tältet en sista gång, vinkade adjö till Gjendesheim, tackade för oss och körde hemåt. Vi hade träningsvärk, blåmärken, onda knän och vi var lätt outsövda men åh, vad vi hade njutit! Det här är, som sagt, något av det coolaste och finaste jag gjort, i hela mitt liv.
 
 
 
 

Vem vet, hur mycket vi kan få uppleva då?

Du. Mitt själafodral. Du fantastiska konstruktion som är min kropp.

Du låter min själ få uppleva sådant jag inte trodde var möjligt. Detta, trots att jag så ofta späker dig, förnekar dig allt. Det du gör för mig, gjorde idag, borde inte vara möjligt efter flera månader av min självmisshandel.

Jag är så dålig på att hantera förändringar, så dålig på att förstå att jag inte kan kontrollera hela världen, att jag låter det gå ut över dig, älskade kropp, då jag upplever mig förlora kontrollen över min omgivning.

Då tar jag kontroll över dig och missunnar dig allt, förstör dig med svält, skador och överansträngning. Jag straffar dig, när världen blir alldeles, alldeles obegriplig.

Jag ska försöka bli bättre på att hantera. Att inte ta kontroll, och framförallt inte över ditt välbefinnande. Det är inte du som ska straffas. Jag tror inte att Han kommer lämna oss, men jag ska göra allt för att Han inte ska kunna lura mig att det är du som är fel. Det är därför, kroppen min, som jag har bett om hjälp nu.

Låter det som tomma ord? Det kan jag förstå, för jag har sagt allt detta till dig förr. Men låt oss inte räkna alla gånger jag felar dig, utan låt oss räkna alla gånger jag försöker resa mig igen.

Jag räknar inte med din lojalitet och förlåtelse. Du gör allt för mig och jag är dig evigt tacksam för det, men jag räknar inte med det. Jag förstår om du behöver ge upp. Men jag lovar, jag ska fortsätta göra allt för att komma tillrätta med mitt beteende gentemot dig och om du orkar bära mig, så lovar jag att du tusenfalt ska få igen allt det du nu förnekas. Jag ska ta hand om dig, så mycket bättre än nu.

Jag vill vara din vän. Jag vill vårda dig, så att vi kan fortsätta upptäcka världen tillsammans, sådär som du låter mig göra nu. Jag vill kunna vara där, inte bara se bilder, för att min kropp inte längre orkar efter all min misshandel.

Ska vi fortsätta försöka? Om jag gör allt för att arbeta åt samma håll som du? Ska vi det, kroppen min? Vem vet, hur mycket vi kan få uppleva då?

 

Tidigare inlägg