Läder

Idag är det tre år sedan vi klev in i den gamla tjärdoftande kyrkan vid vattnet, medan regnet vräkte ner utanför. Tre år sedan vi lovade varandra trohet, tills livet skiljer oss åt, medan de vi håller allra mest av, fanns hos oss.

Inte en dag har jag ångrat det beslutet.

Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; man kan inte äga varann, sjöng Björn Afzelius.

Så sant. Men jag får ha dig hos mig.

Du är mitt humör, du har ett tålamod med mig, som ingen annan har. Du ger mig utrymme och du ger mig närhet. Du lockar till skratt och du styr upp tillvaron åt mig, utan att jag ens har förstått att det behövs. 

Du är den viktigaste människa som finns.

Jag älskar dig.

 

Genom djupan dal

En text om att kämpa för någon som har det tufft. En text om att leta efter hjälp och att finnas till. En text om att inte ge upp. 
 
Den handlar om alla som finns för någon. Jag vet många som den handlar om. 
 
Och just idag är det jag som rider fram med kärleken i sikte. 
 
Då aftonsolen sig sänker i väst,
då sadlar hon sin bästa häst 
att rida efter den vännen kär
som fången och förlorad är. 
 
Hon rider genom den mörka skog
där maran redan sin fånge tog, 
där svarta natten har fällorna satt 
och rövat bort hennes hjärtas skatt.
 
Hon sörjer ej för sitt unga liv;
hon stormar ut i världen, fri,
för mörkrets makter har slagit sin rot
i vännens själ där den börjat gro. 
 
Genom djupan dal,
över högan berg,
ska hon rida till hjärtat giver opp.
För den vännen sin 
som försvunnen är, 
ska hon okuvligt strida för kärlek och hopp.
 
Hon minns de tider som en gång var.
Hon griper om ljuset hon ännu har kvar 
från glittrande vågor och solvarm sand
med vännen som nu är i ondskans land. 
 
Tills hon all sin kraft och styrka gett
och hon sin käraste vän återsett 
skall hon aldrig sluta att söka frid.
Hennes låga brinner till evig tid.
 
Genom djupan dal,
över högan berg,
ska hon rida till hjärtat giver opp.
För den vännen sin 
som försvunnen är, 
ska hon okuvligt strida för kärlek och hopp.

Oops...

...råkade visst få feeling häromdagen...
 
Nåja. Det är inte första gången sedan bröllopet jag tar på den, stryker med handen på tyget och minns. 
 
Och förresten har jag gått och köpt en jumpsuit utan axelband. Vem är jag ens? Den passade dock himla bra på väninnans fyrtioårsfirande i lördags. 
 
Gillar det faktum att jag och Finaste numera går på våra vänners fyrtioårsfester - inte våra föräldrars vänners fyrtioårsfester. Jag har verkligen ingenting emot att bli äldre. 

Tidigare inlägg