Maria

Så fint, i all sin enkelhet.
Idag var jag med om något så oerhört vackert, att tårarna inte gick att hejda. Det var så fint, i all sin enkelhet. 
 
Mitt under pågående lektion, kom en av mina elevers vårdnadshavare in i klassrummet. Med sig hade hen en blombukett. "För allt du gör.", sa hen till mig. Och till eleverna sa hen att "Ni vet väl att ni har världens bästa lärare? Henne ska ni vara rädda om.". 
 
Mer än så, var det inte. Men det var fullt tillräckligt, för att både hjärta och ögon skulle svämma över. Jag skäms inte för att gråta inför barnen och det är ju dessutom lätt att vara världens bästa lärare, när en har världens bästa elever. Det sa jag också till dem, de fina små liven. 
 
Det tillfället, är vad jag bär med mig idag. 
 
 Hade det inte varit för denna vårdnadshavare, som med denna, till synes enkla, gest räddade min dag, hade jag varit rejält nedslagen nu. Åh, vad jag önskar att alla vårdnadshavare förstod att jag bara vill allt det bästa för deras små. Om alla förstod, på samma sätt som den som kom med en bukett. Om alla förstod, hur enkelt det kan vara att lätta någons börda för en stund. 
Ingen, utom Han.
Om ni bara visste, hur svårt detta är att uttrycka och hur fel det kan komma ut. Jag vet nämligen, hur fel det kan komma att tas emot. Jag vet hur konstigt det här kommer verka.
 
För att kunna kliva bort från något som ångest och ätstörningar, krävs att någonting tar dess plats. Någonting som blir lika viktigt. 
 
Jag vet vad jag har. Jag är omgiven av människor som kämpar för att jag ska få ihop min vardag och slippa Honom. Jag är gift med den finaste människa jag någonsin mött, jag har vänner som gör allt för mig, jag har kollegor som ställer upp i alla lägen, jag har ett jobb jag älskar. 
 
Men. 
 
Ingenting har ännu kunnat väga över på rätt sida av vågskålen, av vilken fel sida utgörs av Honom och Hans ord, Hans lögner. Jag vet hur det låter, jag säger ju rakt ut att jag vet att Han ljuger, men det är likväl en cykel av trygghet, det är fortfarande någonting jag känner till.
 
Jag har människor omkring mig, som betyder mer för mig, än ord kan beskriva. Men ingen har kunnat ta Hans plats. Ingen kan göra det Han gör och även om jag vet att det är destruktivt, är det det enda i livet som är fullkomligt förutsägbart. Våra tankar är till stor del desamma från dag till dag och vad är det, om inte förutsägbarhet?
 
Människor förändras, folk går vidare och det måste alla få göra. Men det finns någon som aldrig lämnar mig, och det är Han; i förlängningen jag själv. Han är immun mot min separationsångest; jag är trygg med Honom för Han lämnar mig aldrig, varken frivilligt genom att bara gå, eller genom en olycka med dödlig utgång. 
 
Andra människor kan inte lova mig det. De kan lova att finnas med mig, in i döden, men döden kommer, den också. Och oavsett om de stått kvar fram till dess, så lämnar de, just där och då. 
 
Ingen kan övervinna just det och det är ingenting jag varken kan eller vill kräva. Det varken kan eller ska vara rimligt att tro. Ingen kan stanna, i slutändan 
 
Ingen, utom Han.
 
Jag vet att det här är en fruktansvärd syn på livet. Den är krass och rentav otacksam.
 
Jag är en ganska krass människa. Jag lovar, jag är tacksam för det jag har. Men jag vet att det är förgängligt. 
Om hur det varit och om hur det är
Livet är lite sådär, just nu. Det är inte som det var. Det är inte alls det där djupa mörkret som avgränsade mig från allt annat, än just det. 

Det går väl kanske att uttrycka som så, att jag lärt mig något, några strategier sedan dess. Jag är lite bättre på att hantera motgångar nu, än vad jag var. 

Bättre.

Men inte bra. Förändringar kommer aldrig vara min starkaste gren. 

I våras slutade min närmsta chef, låt oss kalla henne X, utan förvarning. Hon hade vunnit mitt förtroende, tidigt, och hon visste mycket. Det var hon som visste mest, kort sagt. 

Och hon slutade på jobbet. 

Det var tungt. Fruktansvärt tungt. 

Som tur var, hade vi redan fått in ytterligare en biträdande rektor, vi kan kalla henne Y, så att vi på grund av olika skäl hade en rektor och tre biträdande. Henne hade jag träffat några gånger och tyckte om, från början. Och, som tur var, var det hon som gick in som min nya, närmsta chef. 

Två dagar efter att vi fick veta om den hastiga uppsägningen, bad Y mig komma in till hennes kontor.

Hon sa att hon tyckte att jag verkade... ja, ensam.

Det är kanske inte det ord jag hade valt, men vi hade setts under ett arbetslagsmöte på dagen för Xs uppsägning, och då var jag lite... under isen, så att säga. Inte en jättebra dag för möte, kan vi väl säga. Jag var ledsen och upprörd och sa inte mycket just då.

Då hade jag alltså upplevts ensam. Och jag vet inte exakt hur hon menade då, kanske var det inte ur ett socialt perspektiv. Eller så ville hon bara öppna en kanal. För där och då, började jag prata med henne. Jag gav henne inte hela historien men jag var ärlig med att måndagen, då X slutat, varit tuff och att förändringar är något jag har svårt med. Sen har jag gillat Y från början, så jag sa att det var inte den övergången, i sig, som var svår, utan det var just förändringen.

Veckor har kommit och gått. Dagarna har varit bra och de har varit fullständigt katastrofala. Han har funnits med; Han fick ett nytt grepp när världen rämnade. Jag har fallit tillbaka i mönster jag inte borde hamna i och det vet jag.

Y har fått hela historien och det var till henne jag gick och självmant bad om hjälp. För första gången, bad jag om hjälp. Jag bad om den, bad någon annan sträcka fram en hand, istället för att bara bli framknuffad av någon som tagit initiativ. Inget ont om andras initiativ, men jag har insett nu, att det krävs att det är jag själv som tar beslutet.

Det har fortsatt ske förändringar men tack vare att Y såg mig redan från början, har allting fungerat lite smidigare än det kunde gjort. Jag tillåter mig att falla och jag tillåter Honom att ta några steg för mycket, ibland, men jag blir sedd och bara för att ett sommarlov kom emellan, togs det inte för givet att allt var bra. 

Så.

Nej, det är inte bra. Men det är bättre än det kan vara. Och alla dagar är inte katastrof, faktiskt är de flesta dagar helt okej. Jag har dåliga dagar, jag slås ibland nästan handlingsförlamad av Honom, av ångest och av negativt driv. Men jag tar mig igenom. Jag pratar ofta med Y, på hennes initiativ. Jag blir lyssnad på. Jag får vara rädd när jag behöver det och jag får stråla av glädje. Det går... åt rätt håll. Ja, jag känner mig ofta som ett rent slöseri med andras tid och energi, men de finns där, de ställer upp när de kan.

Jag har så mycket att vara tacksam för och jag är  tacksam över att folk finns. Jag vet, att min kamp inte alltid motsvarar det som kunde förväntas, utifrån vilket stöd jag får, men de ger sig tamejfan inte och det är det, när min egen ork sviktar, som kommer ta mig framåt.

Det är ändå ganska fint, det.