Läder

Idag är det tre år sedan vi klev in i den gamla tjärdoftande kyrkan vid vattnet, medan regnet vräkte ner utanför. Tre år sedan vi lovade varandra trohet, tills livet skiljer oss åt, medan de vi håller allra mest av, fanns hos oss.

Inte en dag har jag ångrat det beslutet.

Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; man kan inte äga varann, sjöng Björn Afzelius.

Så sant. Men jag får ha dig hos mig.

Du är mitt humör, du har ett tålamod med mig, som ingen annan har. Du ger mig utrymme och du ger mig närhet. Du lockar till skratt och du styr upp tillvaron åt mig, utan att jag ens har förstått att det behövs. 

Du är den viktigaste människa som finns.

Jag älskar dig.

 

Tacksamhetstisdag - minnen

Vad jag gör?
 
Jag sitter här och minns. På söndag är det ett år sedan vi gick, hand i hand, fram till altaret i Nyeds Kyrka.
 
Så sorry, men nu bildbombas ni.
 
Temat för fotograferingen blev "Kommer vi i tid...?"
 
 Ledsen, älskling... men jag hittar inget.
 
 Ah! Tändstiften!
 
 Jo, men allt skulle gå sjukt mycket lättare om du släppte på handbromsen!
 
 Vaddå punka...?
 
 
 
Varenda tåg verkar vara inställt...
 
 
På kanten finns mormor och morbror.
 
 
 
 
Omfamnad av bästa H.
 
 
Stans bästa präst!
 
 
Ringen ligger i en prärieklocka. Rätt otroligt att jag kommer ihåg vad blomman heter...
 
Tills livet skiljer oss åt.
 
 Och exakt här tröttnade Maria på alla kameror!
 
 
 

Tills livet skiljer oss åt

Jag har tänkt det om andra, om såna som varit tillsammans i all evinnerighet.
 
Tvivlar ni aldrig? Har ni aldrig vacklat?
 
Jag älskar Finaste, mer än livet självt. Han har stått kvar, när jag har haft det svårt. Han har accepterat att andra har klivit in och agerat. Han låter mig ha ett liv utanför vårt. Han har träffat mina vänner, samtidigt som han backar när jag visar att det här är min sfär.
 
Och vi har vacklat. Jag tvivlar, rätt vad det är, på oss. Kanske är vi inte ämnade att leva tillsammans, för resten av våra liv?
 
Men samtidigt vet jag, att det vackra ligger i att vi inte kan veta. Och just nu, just idag, vill jag leva med Finaste, resten av mitt liv. Vi har lovat varandra att finnas för varandra tills livet skiljer oss åt. Vi väljer varandra, dagligen. Trots att tvivlen ibland smyger sig på. Och jag finner styrka i tvivlen. För varje gång jag tvivlar, vi tvivlar, bekräftas vårt val av varandra. Det är så vackert, att vi finner ro i det. Att vi kan tveka för en sekund, men inte behöva leta särskilt länge för att bekräfta för oss själva att det är sant, det vi har.
 
Tills livet skiljer oss åt var ett medvetet val. För döden är så... definitivt. Och döden ingår i livet, och det gör också livets alla tvära kast och vändningar.
 
Vi tvivlar ibland, men hittar lika snart tillbaka. Och jag tror att alla runt oss gör detsamma. Lika plötsligt som tankarna kommer, går de, och ersätts av tryggheten i att vi älskar varandra och det vi har.
 

Tidigare inlägg