Maria

Ville bara väl
Göran... Göran, Göran, Göran. Älskade Göran. 
 
Den här har drivit mig till tårar varje gång. Så sann. Så vacker. Så mycket Göran. 
 
Han har beskrivit den som att gå vidare, genom att se livet som en bilresa. I backspegeln behöver vi ha koll, men bilden är ganska liten. Viktig, men liten. Framför oss, i vindrutan, finns framtiden. 
 
Nu har vi bara resten kvar. 
 
 
Jag har lämnat allt det gamla, 
jag har startat om på nytt,
jag har kastat bort en massa gammalt pynt.
Jag har öppnat för en framtid, 
en ny morgondag har grytt, 
lika skild som andra sidan på ett mynt.
 
Jag har sålt min själ för pengar, aldrig skaffat någon ny.
Kanske lika tom som en sinad brunn. 
Jag har försökt att vara klok
men all klokhet verkar fly min mun.
 
Men tro på vad jag säger,
jag ville bara väl,
om jag vetat hade inget nånsin hänt.
Det var en dröm, en annan tid,
en annan mänska, annan själ,
en som kände vad han aldrig förut känt. 
 
Det var rosenröda himlar och en doft av kamomill, 
och en vandring som kan tecknas som på dun.
Så naivt, men ändå vackert, 
som en nyfödds mjuka fjun.
 
Vissa stunder kan jag tycka att jag varit ganska bra, 
andra stunder har man slafsat som ett svin,
som en sång som har förlorat sin kärna, 
själva melodin. 
 
Men det finns en tid för tårar och det finns en tid för skratt. 
Däremellan lever livets grottekvarn. 
Den som söker, den kan finna, bara just och därför att
under stjärnorna så är vi alla barn. 

Det blir aldrig som det varit,
det är sant som det är sagt,
men utan allt som hänt så var det inte jag.
"Gå baklänges mot framtid"
som en hövding sa en gång.
Det är ett klokt men ganska krångligt förslag.

Se en bild på hon i bilen; Framåt - vindrutan är stor,
sikten bakåt, där ger backspeglarna svar.
Jag har lämnat allt det gamla
så nu är det bara resten kvar.

Lite som en utkörningspizza
Idag förklarade jag för mina två små vänner att jag kommer till den plats de vill, den tid de vill. 
 
Lite som en utkörningspizza.
Jämtlandstriangeln
Som utlovat, kommer en liten rapport om vår vandring förra veckan.
 
Vi åkte till Jämtland och Storulvåns fjällstation redan på onsdagen. Vi hade bokat in oss på vandrarhemmet och bodde i ett sexbäddsrum där vi bodde tillsammans med en man i femtioårsåldern, och hans två döttrar. Han snarkade något sjukt, men jag fick åtminstone några timmars sömn. Innan det var sängdags hann vi dock med att reka omgivningarna lite.
 
På torsdagen samlades vi så, alla vi som bokat den guidade turen runt Jämtlandstriangeln. Vi var femton glada turister och två guider. Vi fick lite information och vi tog en presentationsrunda, med en liten twist; ingen fick berätta om sitt yrke, utan det skulle vi gissa, sista dagen. Mer om det i ett separat inlägg.
 
Efter en fin lunch på Storulvåns restaurang, tog vi en kortare vandring, totalt fem kilometer, för att testa utrustningen och se hur tung väskan egentligen var. Vi gick uppför ett fjäll med fullständigt outtalbart namn (Mettjeburretjakke), tittade på utsikten och hann lära känna varandra lite mer.
 
Efter ännu en natt på Storulvåns fjällstation (fyrbäddsrum som vi delade med två systrar som gick med i gruppen), var det dags att ta sig ut på riktigt.
 
Första sträckan var ungefär sexton kilometer lång och den tog oss totalt sex timmar, med  tio kilo på ryggen och inklusive fika- och lunchpauser. Lunchen bestod av sådant en fick plocka åt sig från frukostbuffén, så det var mest smörgås och ägg och dessutom bjöd varje fjällstation på något sött (kexchoklad eller kanske brownie) och lite frukt eller nötter. Gruppen drogs naturligtvis isär lite, då vi höll lite olika tempo, och jag brukade hamna någonstans i mitten. Ibland tillsammans med någon för lite prat och skratt, ibland helt för mig själv med lugna tankar som enda sällskap. Mobiltelefonen låg avstängd och långt nerpackad i ryggsäcken och jag njöt av utsikt och ren luft och klart, porlande fjällvatten.
 
Målet med sträckan var Sylarnas fjällstation. Helt omöjlig att nå om du inte kom till fots, på skidor, på hästryggen... eller med helikopter, vilket var det sätt varor fraktades dit på, en gång i veckan. Vi sov i sovsal; hälften på golvet och hälften på britsar ovanför. Den natten sov jag absolut sämst, då en av medvandrarna snarkade på ett sätt jag aldrig upplevt förr.
 
Nästa sträcka var den längsta; nitton kilometer varav ungefär en tredjedel uppför. Den var också den utan tvekan vackraste och jag började förstå varifrån alla vallvisor inspirerats.
 
Vi landade efter runt åtta timmar på Blåhammarens fjällstation. Där fanns en restaurang med erkänt fin mat och det var obeskrivligt gott (tillochmed smöret var gott).
 
Även denna natt sov vi i sovsal men dels var jag trött i varenda muskel, dels hade jag införskaffat öronproppar, så jag sov som en sten.
 
Sista sträckan, bara hemåt, gick lätt nerför och den vr bara tolv kilometer lång. Här gick jag i tystnad nästan hela vägen och bara njöt av omgivningarna och av att få vara ute. 
 
Efter fyra dagar tillsammans skildes vi så åt. De flesta skulle med samma nattåg hem men Finaste och jag hade ju bilat upp och tog bilen till Östersund, där vi tog en natt på hotell innan vi åkte hem på mådagen.
 
Kort och gott kan jag rekommendera exakt alla det här, om tid, pengar och fysisk möjlighet finns.
 
Nu följer en bildbomb (med bilderna helt i oordning). Jag har inte tagit alla bilder själv utan flera är hämtade från gruppens Dropbox. Så håll tillgodo.
 
 
Myrspång
 
 Från toppen av Mettjeburretjakke
 
 Fikapaus
 
 
Helikopterleverans till Sylarnas fjällstation
 
Älskar verkligen den här bilden!
 
 Glad make på fjället
 
 
Vi behöver ju inte skylta med att jag stod enbart så länge att Finaste hann ta en bild...
 
 Våra asbra guider; Jonte och Per
 
Utanför Sylarnas fjällstation. I bakgrunden ser ni Sylmassivet. Högsta punkten ligger på Norgesidan och det är den preciiis i ledkryssets nedre vänstra hörn.
 
 Pauspåklädning
 
Solnedång with a view
 
 Jag har galet mycket mer bilder men eftersom blogg.se kastar ut mig hela tiden (wtf, liksom), får det räcka såhär, för nu.