Jag är glad i kroppen, men fruktansvärt trött / I'm not sober

Så härlig torsdag. Fantastisk, på så många sätt. 
 
Men jag har inte sovit inatt, så jag har varit glad i kroppen, men fruktansvärt trött. Och det glada försvann, litegrann, när jag kom hem till det tomma, tysta.
 
Jag somnade halv två och sov fruktansvärt oroligt. Jag vet inte om det var den något överdrivna träningen igår, det lätta illamåendet som kom vid elva, eller om det handlade om att Finaste inte var hemma. Fyra timmar tror jag att jag skrapade ihop och trots en fin dag, har den varit intensiv och jag är sådär gråttrött. Jag hoppas få sova, om inte annat av ren utmattning. 
 
Jag saknar min man.
 
Jag sörjer att pappas häst fick avlivas akut idag.
 
Jag trivs inte med att vara ensam hemma. 
 
Nåja. Han kommer imorgon. Finaste, alltså.
 
Jag tar ett par öl så länge. 
 

 
It starts with a quiver,
a thought provoked shiver.
A fear I can't deliver;
They don't need me,
they don't need me.

The comfort of my home
now feels like a prison.
My thoughts lacking reason;
No one loves me.
No one loves me.

I am afraid of the dark
when I am alone with my thoughts.
So here's to avoid falling apart.
I'm not sober.
I'm not sober.
I'm not sober.

I lie cause I'm shameful.
My movements weak, eyes dull.
A complete loss of control.
I'm a failure.
I'm a failure.

It's like taking the beating,
hung from the ceiling.
Fear is only a feeling,
but it's painful.
Why is it painful?

I am afraid of the dark
when I am alone with my thoughts.
So here's to avoid falling apart.
I'm not sober.
I'm not sober.

I am afraid of the dark
when I am alone with my thoughts.
So here's to avoid falling apart.
I'm not sober.
I'm not sober.

It starts with a quiver,
a thought provoked shiver.
A fear I can't deliver;
They don't need me.

They don't need me
 

 
 
Laponia Boy
2009-04-27 - 2016-06-30

Om världsrekord, världsklass och om sådant ni aldrig får se igen.

Hela helgen har tillbringats i Stockholm, tillsammans med mina bästa. Vi har sett fina ettåringar (hästar, inget annat), ett världsrekordlopp och en Elitloppsfinal i världsklass och vi har skrattat så tårarna har runnit. Våra V75or har inte gått in och jag har haft Elitloppsrosa naglar, vilket aldrig mer kommer ske.
 
Titta noga. Minns det här. Det här kommer nämligen aldrig hända igen. 
 
Nä. 
 
 Den här hästen har precis sprungit tretusenetthundrafyrtio meter med en snittid per kilometer på en minut och tretton sekunder. 
 
 Ungefär trettio sekunder efter att den här bilden togs, korsade Nuncio, med nummer fyra på brickan, mållinjen och blev därmed årets vinnare av Elitloppet. Mäktigt. 

Två kilo choklad

Igår var det traditionsenligt långfredagstrav här i Karlstad. Finaste och jag var där och gick omkring och frös. 
 
Hästarna galopperade hej vilt och inte en krona tjänade vi. Fast det var Finaste som stod för förlusterna. Jag spelar löjligt sällan på trav.
 
Dagens enda vinst stod jag för. Precis innan vi skulle sätta oss på cyklarna och trampa hemåt, ställde jag mig vid chokladhjulet och la en tjuga på bricka 42 (svaret på gåtan om livet, universum och allting (den som fattar, fattar)).
 
Högvinst. En får tacka. 
 
Nu har vi choklad för flera veckor framöver (eller för några dagar, åtminstone).
 
 
 
Det skulle kunna vara så att det här var gravöl och att jag sörjde Jesu Kristi lidande och död men så var det inte utan jag tog en öl klockan två på eftermiddagen för att jag var ledig och för att det var trav.

Tidigare inlägg