Från oro till god vila.

Vila i frid, finaste Elsa.
 
Nittiosex år är en otrolig ålder att få förmånen att uppnå.
 
Nu får du vila. Slippa fundera på om du ställer en fråga för första eller femte gången, inom loppet av tre minuter. 
 
Det känns ändå fint att vi fick träffa dig i lördags. Det var meningen att jag skulle komma på att vi skulle åka upp i helgen. Någonting som drog.
 
Nu vet jag vad. Och även om hjärtat tynger lite idag, är det en fridfull sorg. 
 
Sov nu.
 
Lugnt och stilla. 
 
Jag kommer av ett brusand hav
på rätta glädjestranden.
Min kropp den lägges ned i grav,
men Gud upptager anden.
Ur mörker kommer jag till ljus,
från armod till Guds rika hus,
från oro till god vila.

Återfall (och en reflektion över ångest)

I fredags upplevde jag ett av mina mest brutala återfall, på... år. En hård påminnelse om hur det var.
 
I torsdags kväll, var jag inställd på att ta bilen till jobbet på fredagen. Fredag morgon, när jag vaknade, hade jag inte en aning om hur jag tänkt utan tyckte att jag lika gärna kunde ta tåget, när jag ändå vaknat i tid.
 
Jag skulle på ett träningspass som började halv sex och innan dess skulle dagen flyta på. Ett utvecklingssamtal på morgonen och ett när eleverna gått hem. 
 
Sen kom insikten. Helt plötsligt visste jag varför jag egentligen skulle tagit bilen. 
 
Passet började halv fem. Utvecklingssamtalet slutade kvart över tre. Och inga tåg gick, som var framme i tid för att jag skulle hinna. 
 
Då kom återfallet. Paniken. Ångesten som kröp in i varje fiber i min kropp. Tårar som rann. Andetagen högt uppe. Korta, höga andetag. 
 
Jag skulle inte hinna. 
 
Sen kom lösningsfokuset. Jag kanske kunde lösa det. Om jag tog nästa buss. 
 
Jag fick Finaste att hämta mig några hållplatser för tidigt. Han körde i ilfart medan jag bytte om i bilen. Jag hann till passet, med fem minuter tillgodo och var nöjd och glad. 
 
Såhär i efterhand är det lätt att reflektera. Det är ganska lätt att bli rädd för de tankar som dyker upp. Den fullkomliga paniken över att inte hinna. Rädslan. 
 
Ångest är, som andra känslor, fullständigt irrationell. Det kunde lika gärna vara en fysisk person som hotade mig till livet, för att jag inte tränar. När det är som värst, får Han mig att tro att jag kommer dö. På riktigt. Jag ser inte hur det faktiskt är, just då, utan jag tror att det är på allvar.
 
Det är också där läkningen kan ske. I det tillåtande i att känna så, utan att göra något åt det. Utan att ge efter för känslan.
 
Den här gången gjorde jag just det, gav efter för känslan, rädslan, när den bästa KBTn kanske hade varit att svälja frustrationen och åka hem.
 
"Titta tillbaka på hur långt du kommit", sägs det. Och nu får jag vara glad att jag kan se hur jag påverkas. Jag kan se att panikångest kanske inte är den rimligaste följden av ett missat pass. Men det känns inte som om jag kommit speciellt långt, när jag reagerar som jag gör.
 
Kommer det igen? Kanske. Troligen. Det positiva är väl att jag kan se det, och att det händer sällan nu.

Han!

Jag blir så trött ibland. 
 
Igår berättade en bekant att hon sett Nino Ramsby häromdagen. Ni vet? Hette förut Nina Ramsby. Låtskrivare, artist, konstnär... Allt.
 
Hursomhelst. 
 
Det var väldigt svårt för min bekant att benämna Nino rätt. Ville gärna säga "Han-hon-ni-vet-jag-vet-inte-vad-jag-ska-säga".
 
Det är inte svårt. 
 
Han.
 
Ninos pronomen är han. Det är faktiskt inte jättesvårt att säga. Jag vet att den äldre generationen kan ha svårt att vänja sig vid tanken, men min bekant (och många med henne, runtomkring, just där och då) var ju helt uppenbart medveten om vad Ninos pronomen är, annars hade hon inte börjat svamla och fnissa om det.
 
Så många gånger rättade jag dem. Inom loppet av kanske tre minuter. 
 
Han! 
 
Det här dödar.
 
Förstå det.
 
Människor felkönas, dagligen, och det dödar. Många orkar inte längre. De orkar inte, att inte få vara sig själva. De passar inte in i den mall som vi skapar, återskapar, och när vi runtomkring inte kan öppna ögonen, bara låta människor få vara den de är skapta att vara, då dödar vi. Indirekt och direkt. 
 
Det kan låta som en småsak att säga hon istället för han, men varje sådan här småsak, normaliserar förminskandet av människor som inte råkar vara det vi tycker de ska vara. Det normaliserar förtrycket mot människor som, i allt väsentligt, är som vilken cisperson som helst. 
 
Och det dödar. 
 
Oavsett ditt pronomen: Låt andra benämnas vid sitt.
 
Okej?
 
Okej.