...ibland är tre korta meningar sprungna ur blod, svett och tårar...

Fyra veckor har gått. Och jag trivs.
 
Jag blir glad när jag får en komplimang för att jag har en fin tröja på mig. Jag värms, långt in i hjärteroten, när jag ser hur de kämpar och ibland är tre korta meningar sprungna ur blod, svett och tårar och då ser jag kampen och det är den som räknas. 
 
Någon plockar mig i håret när vi pratar om texten som växer fram på pappret. En annan lägger en hand på min axel. Någon håller mig om ryggen och en annan drar med fingrarna genom mitt hår och framkallar välbehagsrysningar i hela mig. En tolvårig pojke kliver in i mitt klassrum, ger mig, utan ett ord, en stor kram, och vänder sedan och går.
 
Jag trivs. Vi kramas här. Vuxna och barn. 
 
Underbara yrke.