Det finns ingen rättvisa i att du måste fortsätta slåss.

Käraste, 
du vet vem du är. Vi läser varandra mellan raderna, inför varandra är vi öppna böcker. Vi har aldrig kunnat dölja något för varandra och på sätt och vis är det bra. På andra sätt är det mindre bra, för vi har orsakat varandra så otroligt mycket smärta. 
 
Jag är friskare än på många år. Även om jag felar, om och om igen, är jag medveten och jag kan se problemen och ibland kan jag förutse och parera. Jag är i grunden så mycket gladare än förut och trots att jag har mörka dagar, är min grundinställning till livet så oändligt mycket ljusare. Jag har tagit många steg under året som gått och allt har lett mig framåt. Jag skrattar hjärtinnerligare än förr, jag känner mig uppskattad, behövd och omtyckt av såväl vuxna som barn runtomkring mig och jag ser en framtid utan sjukdom. Den finns, jag anar den. 
 
Men så finns smolket i bägaren.
 
För det var inte bara jag, som skulle bli frisk. Det här skulle bli vårt år. Vi skulle ta varandra i hand och slå undan våra demoner, en och en. Det finns ingen rättvisa i att bara jag skulle komma närmre det slutgiltiga målet. Jag utkämpar det sista slaget, och det var meningen att du skulle stå bredvid och göra det du också. Nu hejar du på, och det är värt så oändligt mycket, men du skulle ha stått där med mig, iklädd samma rustning som jag, samtidigt. 
 
Nu blev det inte så. Och det är så fruktansvärt orättvist. Det är orättvist att jag ska vara närmre. För du har slagits så mycket mer och borde vara den som kommit längst. Det finns ingen rättvisa i att du måste fortsätta slåss. 
 
Om det fanns någon rättvisa, borde jag tvingas vänta på dig. Men det kan jag inte. Förlåt mig, käraste, men jag har möjligheten att fortsätta och då kan jag inte stanna upp. Det vore respektlöst mot dem som tror på mig. Men jag kommer stå med dig. När du sätter in dödsstöten så finns jag där och om du vill, så kupar jag min hand runt din när det ska göras. Du måste göra det själv, precis som jag, men jag kan ge lite av min kraft.
 
Och då måste jag få bli frisk. Om jag ska orka. Så jag kan inte vänta, hur orättvist det än känns. 
 
Jag vet att du förstår. Du förstår bättre än någon annan. Du vet det där som jag frustrerat ger upp att försöka förklara. 
 
Vi läser varandra som öppna böcker. Alla fasader genomskådas. Vi förstår att det är ett försvar mot verkligheten, när vi skrattar åt julmönstrade stickade tröjor och pizzamönstrade byxdressar. Men vi accepterar det också. Låter det vara. Där är vi fortfarande på samma del av slagfältet. Och det är bra. 
 
Jag kan inte vänta på dig, medan slaget ännu utkämpas. Men när mitt är vunnet, så kommer jag över till dig. 

Julbord

Kvartetten Kardemumma ska få betalt för förra veckans gig. Vi var inte jättesugna på att ta en massa pengar för vår allra första sjungning, så istället blir vi bjudna på Terrassens julbord. Blir nog hur bra som helst.
 
 

Jaja, vänta du...

Min upplevelse av Sverige idag är att vi byter jobb oftare, och efter färre år, än tidigare. Inte mina föräldrars generation, och kanske inte heller de som är, säg, tio, femton år yngre. Men bland oss yngre kan jag märka en trend, där vi byter både jobb och ibland även karriärinriktning efter fem, tio år på en arbetsplats.
 
Jag fyller tjugoåtta om drygt en vecka. Jag är redan inne på min andra tillsvidareanställning. Många i femtio- och sextioårsåldern har varit på samma arbetsplats, hela sitt yrkesverksamma liv. Många trivs. Förhoppningsvis gör de flesta det.
 
Men många har, enligt min tolkning (värna tolkningsrätten, hörrni), hunnit tröttna totalt på sitt jobb. Ibland även på sin karriär, men de väljer att stanna. En del gör både ärliga, och ganska tafatta, försök att söka nytt. En del lyckas. Andra inte. Många försöker inte ens, troligtvis av trygghetsskäl, trots att varje arbetsdag är en enda lång pina.
 
De gör mig ledsen, de människorna. Mest för deras skull. För det är inte omöjligt att få ett nytt jobb när en är femtio. Svårare, ja, självklart. Men det finns exempel på folk som lyckas. Och jag skulle tro att arbetsmarknaden vet om att vi ofta flyttar på oss; jag är faktiskt ganska övertygad om att många arbetsgivare vågar anställa äldre i större utsträckning idag, eftersom en yngre person kanske inte skulle stanna längre, än den som anställs bara tio år innan pension (och tänk bara, vilken erfarenhet en femtiofemåring besitter).
 
Jag blir också ledsen av bitterheten som kryper fram. Kanske för att de inte lyckats få nya arbeten, kanske för att de inte vågat testa. För de torra kommentarerna kommer. När jag, engagerat och eldigt (jag blir gärna sån), predikar om att läraryrket väljer en inte för lönen och byt karriär om du tröttnar och börjar prata om förtidspension när du är femtiofem enbart för att du lessnat på jobbet så tycker många att sådär engagerad, det är jag bara för att jag är ny inom yrket och jag kommer nog hinna tröttna jag också eller så sitter jag bara och moralpredikar utan att ha en susning.
 
Ja, jag är kanske ute på djupt vatten. Kanske kommer jag också lessna på min karriär. Vi yngre har ju tydligen inget tålamod, vi vill, har jag förstått, absolut inte arbeta oss uppåt, utan det ska komma gratis, så det är väl troligt, eller? Men det vore min värsta mardröm. Jag vill verkligen vara en av de där som dansar fram på min arbetsplats med solsken i blicken, bara en månad innan sextio, oavsett om jag hunnit byta skola. I nuläget brinner jag för mitt jobb och för barnen, och jag önskar hett att jag får göra det resten av mitt liv.
 
Låt mig göra det. Låt mig vara engagerad. Uppmuntra min glöd, och var glad att jag är den jag tror mig ana att ni brukade vara, ni som låtit läraryrket bli något ni mekaniskt gör, enbart för att ett lönekuvert trillar ner i er brevlåda i slutet av varje månad.