Maria

Förbannad
Jag hatar världen.

Jag hade för längesedan bestämt att gå på konsert tillsammans med några kompisar ur kören ikväll. Jag hade blivit erbjuden en biljett av en av kompisarna, som hade en över.
Nu är problemet att jag är i axvall. Det kunde väl stannat där. Men nej då, även om jga hade lyckats få tag i en bil (vilket jag nog hade kunnat lyckas med), så kan jag ju inte göra något åt vädret. Snöblandat jävla pissregn hela dagen, varning för blixthalka ikväll.
JAG HATAR VINTERN!
Sorgfylld väntan
Sitter inträngd i ett hörn på Stationen i Skövde och väntar på bussen till Axvall. Tacka vet jag Sidewalk Express, det är en timmes väntan! Då är det värt 20kr för att slippa sitta och blega rakt ut. Har sällskap av min vän godispåsen också. Vad vore jag utan den?
7 kilo lättare antagligen.

Har saknat mina små missar sen jag var här nere senast. Ska gå direkt och gosa med Missan lite. Och sen är det Pussel och Findus som kan vänta sig en stunds MISShandel. Och så måste jag besöka graven.

Det spelar ingen roll att det var väntat, att det var dags. På alla sätt. Det gör fortfarande ont. Morris fanns i mitt liv i över arton år. Han hade hört mer om mig än någon annan. Många hemligheter har begravts med honom.
Den tredje oktober. En av de hittills jobbigaste dagarna i mitt liv. Under dagen tänkte jag inte så mycket på det. Dagen fick bara gå liksom. Men när vi väl hade satt ss i bilen och kört ut på Stenumsvägen så var det som om jag äntligen förstod. Mamma satt i baksätet med kattburen bredvid sig, jag vägrade låta Morris sitta där bak ensam.
På djursjukhuset var de jättesnälla. de frågade om vi ville ge honom en bedövningsspruta först, men då var risken att han skulle börja kräkas, och dessutom skulle det ta längre tid. Jag kunde inte stå ut med tanken på att han skulle kräkas de sista sekunderna i livet, så vi tog den snabba vägen. Så fort han fått sprutan lyfte jag upp honom i famnen och satte mig med honom tätt intill mig. Och han spann. Så fort han låg mot mitt bröst så spann han. Jag borrade ner näsan i pälsen på hans hjässa och bara luktade på honom.
Inte förrän veterinären gav mamma en näsduk, började mina tårar rinna. Ett par hostningar från Morris så var det över. Han hade inte ont någonstans. Inte ett ljud. Han fick försäkerhets skull en spruta till, sen var alla övertygade.
Vi fick en låda att lägga honom i. Jag la själv ner honom, på det sätt han tyckte om. På den sida han helst låg. Sist ordnade jag svansen så att den låg fint.
När vi kom hem var pappa redo. Han hade grävt en grav några dagar tidigare, men trots att jag gått förbi den flera gånger så hade jag inte bevärdigat den med en blick. Nu blev jag liksom tvungen. Och den var så fin. Alldeles lagom. Pappa hade gjort ett jättefint jobb. Vi öppnade lådan för ett sista farväl, en sista klapp. Mamma la ner en blomma hos honom. Sen la vi ner lådan och pappa började skyffla. Även om han gjorde det värdigt så kändes det jättejobbigt. Då insåg jag också att nu var han inte bara död. Nu skulle jag dessutom aldrig få se honom mer. Varken levande eller död. Men jag bet ihop och motstod frestelsen att stoppa pappa och öppna locket en sista gång. Det var dags.
Emma och hennes kompis Therese gick ut i skogen och hittade en sten. Den var perfekt. jag skrev själv på den. Det blev inte vackert, men det fick duga.

Jag har ingen aning om varför jag började skriva om det här. Det bara kom. Tårarna har varit nära flera gånger. Men det känns som en del i ett avslut.

Nu går snart bussen. Snart ska jag besöka min älskades grav.
Lite blått
Det är faktiskt lite blått där mellan alla moln. Och just nu blir jag (läs och häpna) bländad av solen.
Och naturligtvis så ska nån jävel förstöra genom att ha monterat solcellsdrivna  gardiner som går ner så fort man får tid att njuta lite.
En och en halv timme tills jag börjar. Och jag är UTTRÅKAD! Underhåll mig, nån. Tror jag har fått iväg alla mail. Och bokat buss. Så mycket jag har rest med Swebus det sista så borde de betrakta mig som stamkund. Känner till varenda centimeter av den där jävla vägen. Men det är sista gången innan jul nu. Sen blir jag här i en dryg månad. Sen är det jul, fast som konsument kan man tro att det är jul imorgon. Julklappstips, dekorationer och fan och hans moster. Hur ska det se ut i den här stan i mitten av december, det kan man undra.
Skulle egentligen ha joggat i morse. Men så blev det såklart inte. Joggade en sväng igår och redan efter en kilometer var jag trött. Då hade jag nästan tre kilometer kvar. Tror min kropp har börjat tröttna på mig, för mina lår bara ger sig så fort de ska göra något. Snart lägger de in protest mot övertäning. Jaja, jag får överleva det och satsa på gymet imorgon istället.