Maria

Ett alldeles för långt inlägg med nya tankar, gamla, men alldeles för aktuella tankar och en vaggvisa.

Jag är tom.

Ni vet, på det där sättet en blir, efter att ha gråtit tills kroppen inte orkar mer.

Kroppen tog egna pauser ibland, för den klarade inte gråtkramperna som spände i hela mig. Vänsterhandens naglar sökte sig till höger underarm, trängde sig in i kavajärmens öppning och jag försökte inte ens låta bli. Jag har inte gjort så mot min kropp på länge nu, men idag lät jag det ske. Under tiden spände kroppen, spände, spände, magmusklerna kramade åt som om jag var nära att kräkas, i kramper kom sorgen och släpptes ut genom aldrig sinande ögon.

Ögon... Evas, som såg rakt igenom exakt vilken dumhet som helst. Dem får jag aldrig möta igen.

Jag har upplevt den tyngsta minnesgudstjänst jag varit med om.

Jag tänker inte jämföra min sorg med någon annans, det är inte rättvist mot någon. Min upplevelse är min och jag vet att jag satt där, på näst sista raden, och lutade huvudet i händerna. Jag vet att jag skakade i hela mig. Jag vet att vågor av gråtkramp for genom kroppen.

Jag vet också att andras förlust är större än min. Det är så det är.

Min förlust är min, deras är deras.

Vi kan ändå söka varandras famnar. Det vet jag att Eva hade velat, att vi skulle söka oss till varandra. Finnas för varandra, sådär som hon alltid fanns.



Det är nu. Det är nu orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 

Det är nu som naglarna borrar sig allt djupare in i armen. Lämnar små sår. Sår som inte blöder. Sår som bara är sår och en arm som bara blir rödare. Det är nu jag ligger i fosterställning. Kvider. Jag försöker skrika, men bara kvider. Halsen värker, strupen svider. Det är nu hela kroppen rycker i kramper i takt med att gråten letar sig fram.

När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

Då märker jag hur jag blöder. Blöder inombords, blir blödarsjuk och det slutar inte blöda. Det forsar fram, det slutar aldrig men det syns ingenting på utsidan. Jag blöder inombords. Hjärtat spricker. Jag vill skrika. Försöker, försöker, men ingenting kommer ut. Bara kvidande. Värkande, svidande kvidande.

För jag klarar inte att uttrycka den kärlek jag känner. Den trygghet jag fått ta del av. Jag kommer inte kunna yttra de där orden, och allt jag vill säga kommer förbli osagt.

För orden räcker inte till. Något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 
Dröm om en blomma i fredlig jord
som stolt står emot ljuva toner
som lockar och manar med vackra ord
i Guds namn och från höga troner.

Dröm om den blomma som i sitt värv
kan skilja på framgång och på fördärv.
Dröm om den blomma som, helt bestämt,
hävdar människans godhet, trots allt som hänt.

Dröm om en blomma som ser och ler
och som stadigt står rotad, fast vinden
i västan mest liknar ett stjärnbanér
som förtroligt och ömt smeker kinden.

Dröm om den blomma som växt sig stor
och, med handen på hjärtat, visar var hon bor.
Dröm om en blomma, så ren som sand
som har funnit en väg till sitt Samarkand.

Dröm om en blomma som fick och gav
och som tryggt vandrar kring i ett nu
som mänska bland mänskor i ett mänskohav.
En blomma bland blommor
och den blomman är du.
Text av kloka Gemini

Det går inte att se några stora framsteg när livet är upp och ner.

Man får fokusera på det lilla; att solen skiner, att maten är god, att te smakar gott, att det gick att somna, att det gick att vakna, att clementinen var söt, att choklad fortfarande smakar något, det nya ackordet på gitarren, tonen som träffade en svårare not, ett städat rum, ett ostädat rum, en kram i en korridor, ett hej vid frukostbordet, en försynt knackning på dörren, ett opassande skämt om något passande, varmvatten, stearinljus, blinkande lampor, tända rum, släckta rum, filtar, filter, en promenad i mörkret, diskad disk, mjuka kuddar.

Andra saker är små men stora i sin helhet; lungorna som fortfarande tar nya andetag, hjärtat som slår, njurar som renar, ett nervsystem som försöker lugna, hormoner som försöker förändra, ett försvarande immunförsvar, ben som förflyttar sig, armar som lyfter, ögon som ser, stämband som ljuder.

Det är en svår tid att leva.
Men jag är vid liv.

Sorgedag
Jag vet att de kommer komma, de här dagarna då allt känns lite tyngre, då sorgen drabbar lite extra hårt, då tårarna kommer utan förvarning och då varje andetag är påväg att skapa en ny störtflod.
Och de får komma. Jag vet, alltför väl, hur det slutar om jag undertrycker sorgen.
Så jag låter dagen komma. Den påverkas naturligtvis också av att jag är trött idag, det är inget märkligt med det. Jag låter trycket ligga över bröstkorgen och tar istället hjälp av de små. De får mig att le, de lyfter mig, lockar till skratt.
Korta stunder, lättar det lite.