Maria

Den lilla och jag
Lektanten äter jordnötter och ser på Gossip Girl, och lyssnar på regelbundna andetag bara några meter bort. 
 
En underbar dag och kväll. Kort men viktig promenad i vintertröja och en liten hand i en stor. Prat och middag och tusen makaroner och såntdär en bara gör med sin egen lektant, kanske får en inte annars, vem vet? Med barnvakten ska en ha kul och hemlisar och när en skapat minnen, för det gjorde vi idag, det sa den lilla,  kan en kura tillsammans i en soffa och skratta åt en fruktansvärt dålig film om Barbie. 
 
Sen är en bok på sin plats. Sen kan en somna, inom loppet av några minuter, på lektantens arm. Och lektanten kan borra ner näsan i ens hår. Lektanten får en värdefull, sällsynt chans att njuta av doften av ett nyduschat, sovande barn. Lektanten är alldeles svältfödd på barngos för de nya barnen är alldeles stora och alldeles konstiga för de vill inte sitta i knät och kramas men lektanten får förslaget att springa såhääär fort och då kanske hon kan fånga ett av de stora barnen och kramas med det. 
 
En sån kväll har vi haft, den lilla och jag. 
Lättrörd
Jag är så löjligt sentimental.
 
Just nu: fulgråter till Downton Abbey. 
Jag ler vid tanken på vad de kommer kunna åstadkomma med sina liv
Idag har jag varit oense med ett flertal tioåringar. Sen rörande eniga, lektionen därpå. Så är det, när en arbetar med förpubertala människor, med barn som fjärmar sig och håller distans, för att de är rädda för att förlora ännu en pedagog.
 
Jag har varit löjligt överens med en pedagog, om hur det gamla kontoret borde användas. Hur biblioteket bör organiseras.
 
Jag har kramats med två nya, viktiga. Känt mig uppskattad, som både person och pedagog. Jag har skämtat med elever, med tolvåriga pojkar som har en charm de nog inte ser själva, ännu. Jag ler vid tanken på vad de kommer kunna åstadkomma med sina liv, dessa tio-, elva- och tolvåringar. Jag ser att jag kommer behöva hjälpa en del, och jag ber för att de vill ta emot min hjälp. Jag smygtittar på dem och ser hur de arbetar sig blå, utan att veta att jag står en trappa upp och kikar över trappräcket och helt utan att ögontjäna.
 
Jag tycker om min nya arbetsplats. Arbetet är svårt, på ett nytt sätt, men det är samtidigt fantastiskt roligt. Jag märker hur mycket jag lärt mig av E, i mitt sätt att resonera i samtal med andra. Det jag förr hade i ett virrvarr, inom mig, kommer ut och liksom E, kan jag vrida och vända på resonemang och jag förvånas själv över hur jag verkar ha mognat på bara ett par månader. Här är jag ny, men helt orädd inför att säga vad jag tycker och tror, för jag har erfarenheter, det vet jag nu, och här är jag med. Här accepteras jag. Jag känner mig omtyckt och uppskattad, av både vuxna och barn. Och de vuxna ser att barnen tycker om mig. Barnen vågar skratta med mig.
 
Jag träffade J och J ikväll. Ytterligare två viktiga. En tvåtimmarsfika och prat om allt och inget. Skratt. En värmande kommentar om att jag verkar må bra.
 
Ikväll är jag ensam, men jag tror att det kan gå bra. Kanske sover jag i gästsängen, den är lite mindre tom.
 
Mina kollegor tyckte att jag verkade glad idag, trots att jag stundtals var i smärre dispyter med barnen. Jag berättade vad jag har att se fram emot imorgon. Då log de. De såg hur varm jag blev, av bara tanken på vad helgen kommer medföra.
 
Det blir en bra helg.