Om världsrekord, världsklass och om sådant ni aldrig får se igen.

Hela helgen har tillbringats i Stockholm, tillsammans med mina bästa. Vi har sett fina ettåringar (hästar, inget annat), ett världsrekordlopp och en Elitloppsfinal i världsklass och vi har skrattat så tårarna har runnit. Våra V75or har inte gått in och jag har haft Elitloppsrosa naglar, vilket aldrig mer kommer ske.
 
Titta noga. Minns det här. Det här kommer nämligen aldrig hända igen. 
 
Nä. 
 
 Den här hästen har precis sprungit tretusenetthundrafyrtio meter med en snittid per kilometer på en minut och tretton sekunder. 
 
 Ungefär trettio sekunder efter att den här bilden togs, korsade Nuncio, med nummer fyra på brickan, mållinjen och blev därmed årets vinnare av Elitloppet. Mäktigt. 

Jag dansade för henne idag.

Jag tror hon dansar, där hon är nu. Jag drömde så, så just då, vill jag tro att hon valsade. 
 
Jag dansade för henne idag. Det låter som att jag sätter mig på höga hästar, men det gjorde jag. Och en vemodig dag räddades av Madde och en timme på dansgolvet, där varenda steg satt.
 
Jag hoppas att Du tycker det var okej att mina steg var för henne ikväll. Det var det mest hjärtinnerliga jag kunde åstadkomma idag. Det, idag, som bar mest mening.

Skoljogg

Vi har haft skoljogg idag och jag är så imponerad av kidsen! 
 
Vi började med att gå till stans högsta punkt, en promenad på säkert tre kilometer. Och så uppför, då. Helt utan gnäll (bortsett från de som höll för öronen när jag skrålade och sjöng). Sen lät vi barnen ränna runt i skogen under våra vakande ögon; jag joggade några varv och pratade och skrattade med dem. Runt femhundra elever hade vi med oss och alla var på gott humör. 
 
Jag är sjukt hel-dag-utomhus-i-friska-luften-trött och glad. Imorgon är barnen lediga medan vi lärare har planeringsdag och jag tänkte ta mig dit på cykel. Hej, rumpan!