Maria

Sex veckor
Det är någonting med sex veckor. Jag vet inte vad det är som sker då, eller om det ens är så, att något sker. Kanske är det fysiskt (kroppen har ju cykler, det vet vi ju), men mest troligt är det mentalt.
Sex veckor har gått sedan jag gick tillbaka till jobbet efter ledighet och jag har varit noga med matlådor och mellanmål. Den senaste veckan har jag dessutom tagit med mig allt jag kan tänkas behöva, för hela veckan, redan på måndagen. Det har varit förmiddagsfrukt, lunchlåda och så någon typ av lättare eftermiddagsmellanmål.
Redan igår anade jag ett inre motstånd men tog mig förbi det, enkom tack vare att måndagar är måndagar och måndagar är bra. 
Idag vaknade jag med hård puls. Inte hög, men det var som om pulsen slogs medelst en hammare inifrån bröstkorgen. Jag kunde inte identifiera någon stress, men jag fick inte hjärtat att lugna sig.
Och så matlådorna då. Det här har varit genomgående, för varje gång jag har gjort ett försök att få rutin, så har något hänt efter ungefär sex veckor.
Idag har det inte gått. Eller, alltså, jag har inte gått helt på tomgång, men jag har minimerat rejält. Och, tro mig, jag har försökt. Tills det totalt har slagit stopp.
Det kunde vara lätt att tycka att det känns tröstlöst. Men det får liksom lov att vara såhär ibland. Matlådorna för alla kommande dagar finns redan på plats, så det blir nya tag.
Jag menar, en dag var sjätte vecka kan väl knappast räknas som återfall?