...och fastän jag vet att Han har fel...

 
 
Ni kan vara lugna, för jag vet att det inte är sant.

Jag vet att jag gjorde rätt som satt där. Det var rätt tänkt från början och det kändes rätt när det skedde. Tungt och svårt. Men rätt. Jag kände mig lyssnad på, som om jag inte behövde förklara.

Ändå skriker Han inombords. Just nu är Han så jävla arg och fastän jag vet att Han har fel, fastän jag vet att Han bara är förbannad för att jag vänder mig bort från Honom, trycker det på, både inifrån och utifrån just nu. Jag släpper fram tårar, av både lättnad och ångest. Jag slits mellan min egen och andras övertygelse om att jag gjorde rätt, och Hans vansinne och vrål om att nu blir straffet än värre. Han hånar och påminner om alla gånger jag försökt och alla återfall jag fått. Han skriker och undrar vem fan jag tror att jag är, vad fan jag tror mig ha rätt att göra. 
 

Och jag vet. Jag tror inte. Jag är Jag och det är min kropp, mina beslut. Jag lovar, jag vet. Kommer komma till sans.

Men fan, vad tungt det är just nu.

Sömnlös

Så vaknar jag igen. Tredje natten denna vecka. Ligger sömnlös, omsluten av mörker och tystnad. Det enda jag kan höra är lugna andetag intill.

Frånvaron av ljud och intryck gör mig försvarslös. Mina murar faller och på andra sidan står Han, med en min som på samma gång är besviken och tyst accepterande. Som om Han är arg, men beredd att ta emot, bara jag visar vilja att reparera. 

Och det gör jag. För det är långt kvar tills natten byts ut mot blek gryning och inatt överröstar Han de trygga andetagen, tills jag inte längre kan fokusera på dem, inte följa rytmen. Och i mörkret blir Han det enda jag har.

Utan försvar, lovar jag allt. Bara Han slutar påminna mig om snedsteg jag gjort. För Han har hållit räkningen, som Han alltid gör.

När tystnaden bryts av fågelsång, när mörkret är mindre kompakt, ligger jag fortfarande sömnlös. I timmar har Han bearbetat mig. Jag kommer sakta till sans, hör åter de lugna andhämtningarna bredvid mig, men det är för sent. Jag har lovat, dyrt och heligt, än en gång, att lyda Honom.


Ett brev om hur det är.

Ni vet när en får till något så bra, att en vill dela det med fler. Och precis som allt ätstört, är det här individuellt och gäller bara mig och till viss del andras historier jag fått ta del av. Håll tillgodo. 
 
Jag mår bra. Jag är glad, jag är mitt i kärleken, mitt i ett liv där jag vet vilka jag har runt mig och är trygg i mina relationer. Jag känner mig älskad, respekterad och sedd. Jag och Finaste har det bättre än någonsin; han är hemma hos mig nu och vi skrattar tillsammans, varje dag. 
 
Jag älskar mitt jobb. Min nya klass lär mig saker varje dag. Klassens förra lärare finns med mig i ett tätt samarbete kring barnen och har blivit som en mentor. Jag har en god relation till min chef, får mycket beröm och bekräftelse, och jag jobbar bra med alla. Jag vågar be om hjälp men är samtidigt tryggare än någonsin i min lärarroll. 
 
Men. Det här med maten. Herregud, vad det ska vara svårt. En ätstörning är ju så oändligt komplex och jag har många delar kvar att jobba med, men om vi ska förenkla det hela så kan vi spalta upp det i tankar och beteende. 
 
För att få ordning på tankarna, behöver vi energi så för att kunna tillfriskna från en ätstörning, behöver en arbeta med beteendet. En lär sig äta men ibland släpps en iväg lite för fort (det här är naturligtvis väldigt individuellt) och det händer att tankar finns kvar och en drabbas av återfall. 
 
För mig är det naturligtvis tvärtom. Mina tankar är på rätt spår. Jag vet mitt värde nu, mitt egenvärde. Jag är något bättre på good enough. 
 
Det som fortfarande felar för mig, är beteendet. Jag återfaller i destruktivt beteende, gång på gång. 
 
Just nu äter jag sämre. Och jag kan egentligen inte koppla det till någonting. Min chef och jag pratade om kontrollen (hon och jag har haft bra samtal om det här, det senaste) och att det kan vara den som spökar. Jag märker av vissa tecken, just kopplade till kontroll; jag är framförallt mer selektiv och kräsen. Men ska det verkligen kunna vara den enda orsaken? 
 
Det är väl kanske det jag är lite orolig över. Just för att jag inte exakt vet, vad det är som orsakar. 
 
Jag kommer vinna över Honom. Men jag måste följa med nu. Jag dansar med, för det är bara då jag kan nå någon typ av kärna. Jag går inte in i fighten med full styrka, än, men när jag gör det, snart, då vet jag var jag ska slå. Jag känner det nu, att jag måste avvakta för att hitta vad det är som felar och när jag klipper till, så vinner jag. 
 
Var inte oroliga. Jag mår bra. Jag är lycklig, njuter av livet. Jag får ångestattacker ibland, det kommer jag alltid få, men de är inte kopplade till ätstörningen längre och framförallt kommer de tillfälligt och är inte ett konstant tillstånd. Jag håller huvudet högt och ser framåt. För där framme är det snart dags att gå en sista rond mot Honom och nu finns inget annat alternativ än att gå segrande ur ringen.

Tidigare inlägg