Tills livet skiljer oss åt

Jag har tänkt det om andra, om såna som varit tillsammans i all evinnerighet.
 
Tvivlar ni aldrig? Har ni aldrig vacklat?
 
Jag älskar Finaste, mer än livet självt. Han har stått kvar, när jag har haft det svårt. Han har accepterat att andra har klivit in och agerat. Han låter mig ha ett liv utanför vårt. Han har träffat mina vänner, samtidigt som han backar när jag visar att det här är min sfär.
 
Och vi har vacklat. Jag tvivlar, rätt vad det är, på oss. Kanske är vi inte ämnade att leva tillsammans, för resten av våra liv?
 
Men samtidigt vet jag, att det vackra ligger i att vi inte kan veta. Och just nu, just idag, vill jag leva med Finaste, resten av mitt liv. Vi har lovat varandra att finnas för varandra tills livet skiljer oss åt. Vi väljer varandra, dagligen. Trots att tvivlen ibland smyger sig på. Och jag finner styrka i tvivlen. För varje gång jag tvivlar, vi tvivlar, bekräftas vårt val av varandra. Det är så vackert, att vi finner ro i det. Att vi kan tveka för en sekund, men inte behöva leta särskilt länge för att bekräfta för oss själva att det är sant, det vi har.
 
Tills livet skiljer oss åt var ett medvetet val. För döden är så... definitivt. Och döden ingår i livet, och det gör också livets alla tvära kast och vändningar.
 
Vi tvivlar ibland, men hittar lika snart tillbaka. Och jag tror att alla runt oss gör detsamma. Lika plötsligt som tankarna kommer, går de, och ersätts av tryggheten i att vi älskar varandra och det vi har.
 

Nu ska vi åka hem.

Vi ska åka hem snart. Vi har haft en lugn jul. Fyra och en halv timme har spenderats på akuten, förvisso, men det är ett direkt resultat av att jouren var stängd. Finaste har varit kraftigt förkyld, och det i kombination med hans kattallergi, gav honom andningssvårigheter.
 
Vi fick sporadiska besök av läkare och sjuksköterskor, men däremellan var det tomt på vårdpersonal i rum sju. Vi hörde fulla och höga människor. Vi hörde ledsna barn och vi insåg att vi knappast vara prio ett. Vi hade, framförallt, extremt långtråkigt. Jättelångtråkigt.
 
Vi trodde att Finaste skulle få något luftrörsvidgande utskrivet, men han fick bara inhalera något på plats, sen skrev de ut kortison och antihistamin och sen... fick vi åka hem. Halv tio på kvällen. Finaste är dock som en ny människa nu och trots läkarens rekommendation om att Finaste inte skulle vara i närheten av katter någonsin igen, har flera nätter förlöpt utan fler fadäser. Finaste var på vippen att ta tåget hem, men allt har ju gått bra, så han har blivit kvar med mig.
 
Annars har vi umgåtts med min släkt. Vi har promenerat. Jag har fått sjunga med mammas kör. Vi har haft det lugnt. 
 
Nu ska vi åka hem. Hem till Värmland. Fortsätta vår ledighet.
 
 

Så fick det bli.

Ni vet när lusten faller på? 
 
Den har fallit av. Och ja, det känns som ett misslyckande. Men det är viktigt. Ett viktigt beslut. Jag vill ha tid för dem jag håller av. Tid för Finaste. För vännerna. 
 
Syftet med alltihop är allt annat än prestationsångest. Och plötsligt hänger den över mig. Det gör mig ledsen. För jag ville verkligen. Men när tomheten drabbar mig varje gång jag försöker, då är något fel. Något i hur jag har agerat. Och så kan det vara. Så är det, uppenbarligen. 
 
Jag är stolt över att ha fått göra ett försök. Det ska jag inte sticka under stol med.