Maria

Vi är fyllda av minnen och fler kommer.
Jag tänker inte be om ursäkt. Ni känner igen varningstecknen. Det går att välja om en vill läsa vidare, eller inte. Jag är inte enkel, det är ingen människa och dessutom är komplexiteten något jag tycker en ska vara rädd om. 
 
Vid fyra lyckades jag somna, med Finastes arm runt mig, tätt tillsammans i värmen i underslafen i våningssängen. Fyra oroliga timmar blev det till sist. Jag är outsövd och utmattad; det tär, att se dagen gry och höra fåglarna börja sjunga, utan att ha lyckats sova sedan solen gick ner och fåglarna gick till vila. Men Han har lämnat mig för denna gång, med en varningens nagel. Jag är trött, men mår i övrigt bra. Själen är trött men annars återhämtad.
 
Vår semester är inte helt över. Gävle och en övernattning där, återstår. Vi är fyllda av minnen och fler kommer. I helgen ska jag skapa ytterligare fler, innan jag på måndag åker till Kristinehamn och min nya arbetsplats. 
 
En kan må hyggligt fast en är lite trött. 
...och huvudet fyllt av Hans föraktfyllda ord.
Inatt är själen ledsen. Det frustrerar mig, för det finns ingen anledning. Ingen alls. 
 
Så mycket som borde överrösta Honom just nu. Jag vill stoppa fingrarna i öronen och föra oväsen, men att rent bokstavligt göra det, hjälper ju inte. Jag försöker istället överrösta Honom med tankar på kärleken och vänskapen och bilder av den senaste tiden men det hjälper inte. 
 
Runt mig lever ljuden. Ett rinnande och droppade, som en tunn liten rännil eller droppet från ett element och bruset från vägen bara några hundra meter bort och skratten från människor som ännu inte sover och ibland ett fordon på vägen utanför, där jag sprang min morgonrunda. Inget som borde störa, men som gör det ändå. 
 
Svullen och spänd. Det spänner och trycker över buk och midja och Han medvetandegör mig. Inget jag gjort spelar någon som helst roll. Svetten som lackat och tröttheten i benen, allt är oviktigt inatt. Jag borde ha stått på mig om att klättra, trots trötthet, hunger och regnrisk. 
 
Men troligen hade det kvittat. När Han är på det här humöret, då kvittar allt. Jag behöver ta mitt straff och inatt blir det nog ingen sömn. Ingen att tala om, vill säga.
 
Imorgon kommer Han ha lämnat mig. Noga med att jag inte ska glömma Honom helt till nästa gång, kommer Han lämna mig i en ynklig liten hög. Såhär blir det när du glömmer bort mig, och tror att du klarar dig utan mig, säger Han. Det här är Hans nya metod. Han kommer sällan, men med större kraft än förr. Korta, men intensiva besök. Han får mig att kräla i stoftet och be om förlåtelse för att jag trodde mig vara förmer än Han. Får mig att lova att bättra mig och nej, jag tror inte att Han glömmer mig. Jag vet att Han har ögonen på mig så nej, det är ingen idé att försöka låtsas som om jag skött mig efter Hans regler.
 
Inatt är själen ledsen. Kroppen trött, men hjärnan i spinn. Buken spänd och huvudet fyllt av Hans föraktfyllda ord. Kroppen fylld av Hans förakt. Hans känsla av äckel inför hela min uppenbarelse. 
 
Jag glömmer dig inte, viskar jag till Honom. Snälla, låt mig bara sova.
Vardagslyx
Ikväll sätter vi lite guldkant på tillvaron med rödvin och honungsglaserad brieost och körsbärstomater. Och så schuss in i ugnen! 
 
 Fjäska tillräckligt och jag kan bjuda på sånahär mumsigheter