Maria

Vi är många fler.

Lite småkallt men med tjock sjal, ullstrumpor, mössa och myströja så gick det att dricka förmiddagskaffet på balkongen. Och där satt jag och tänkte på Göteborg. Igår blev mina elever hemskt bekymrade över NMRs demonstration och eftersom jag ju inte kan ljuga för dem, var jag tvungen att berätta att det naturligtvis finns fler nazister där ute i världen och inte bara de som går i marschen idag. En elev frågade vad som händer om de samlar ihop sig, allihop. Det är naturligtvis inte bra, sa jag. För då blir de många, skrämmande många. Men jag tillade att i så fall, får vi samla ihop oss, vi också. För vi är många fler.

Med det sagt, så kan jag inte ta mig till Göteborg idag, men jag är övertygad om att motdemonstranterna kommer outnumber nazistjävlarna mångdubbelt.

 
Blå basker, motljus och ett fint möte
Idag, efter jobbet, påväg till tåget, var jag med om ett fint möte.
En äldre herre hade som strategi att backa med rullstolen upp på trottoaren, från övergångsstället. Det hade kunnat funka, om inte ena hjulet hade hamnat fel och därmed inte fick fäste.
Undertecknad klev över vägen och frågade om jag kunde hjälpa till. Gubben var gammal och hade bara en viskning kvar av det som nog hade varit en vacker röst, men han tackade så översvallande och tog i hand.
Tänk, så enkelt det kan vara.
 
Blå basker och motljus. Funkar fint på en torsdag. 
Sex veckor
Det är någonting med sex veckor. Jag vet inte vad det är som sker då, eller om det ens är så, att något sker. Kanske är det fysiskt (kroppen har ju cykler, det vet vi ju), men mest troligt är det mentalt.
Sex veckor har gått sedan jag gick tillbaka till jobbet efter ledighet och jag har varit noga med matlådor och mellanmål. Den senaste veckan har jag dessutom tagit med mig allt jag kan tänkas behöva, för hela veckan, redan på måndagen. Det har varit förmiddagsfrukt, lunchlåda och så någon typ av lättare eftermiddagsmellanmål.
Redan igår anade jag ett inre motstånd men tog mig förbi det, enkom tack vare att måndagar är måndagar och måndagar är bra. 
Idag vaknade jag med hård puls. Inte hög, men det var som om pulsen slogs medelst en hammare inifrån bröstkorgen. Jag kunde inte identifiera någon stress, men jag fick inte hjärtat att lugna sig.
Och så matlådorna då. Det här har varit genomgående, för varje gång jag har gjort ett försök att få rutin, så har något hänt efter ungefär sex veckor.
Idag har det inte gått. Eller, alltså, jag har inte gått helt på tomgång, men jag har minimerat rejält. Och, tro mig, jag har försökt. Tills det totalt har slagit stopp.
Det kunde vara lätt att tycka att det känns tröstlöst. Men det får liksom lov att vara såhär ibland. Matlådorna för alla kommande dagar finns redan på plats, så det blir nya tag.
Jag menar, en dag var sjätte vecka kan väl knappast räknas som återfall?