Som Du, Ni, har burit sedan dess.

Det handlar egentligen inte om att jag tror att andra dömer. Det handlar om att jag vet att de, Ni, inte gör det.

Det finns inget annat sällskap i vilket jag kan äta både köpepizza, glass och thaihämtmat, på samma dag.

De, Ni, hjälper mig att läka. Bär mig, som Du började bära mig den där dagen. Som Du, Ni, har burit sedan dess.

 Mys med värmeljus. Vintrig utsikt över Fryken. Själen mår gott av dagar som denna. Dagar som denna, är jag inte sjuk.

Ok, so this just happened...

Lördag förmiddag har bestått av ljuvlig träning. BodyPump (lyfta skrot), följt av BodyJam (dans) och efter det blev det en halvtimmes inövning av (för mig helt ny) koreografi, innan två grymma dansinstruktörer, jag och ytterligare tre glada entusiaster drog till stans köpcentrum för att göra lite reklam för gymmet. 
 
Så. Jag har alltså dansat inför ett lönehelgsfyllt köpcentrum. 
 
Det ni. 
 

Stunder som idag.

Sunder som idag. Känslan av att göra allt en kan och att ändå känna att en borde kunna göra mer. Finnas mer. Fast då finns gränser för var det Jaget tar slut och annat tar vid men jag kan bara inte stå och se på. Inte när andra dräneras. Åh, vad det gör ont! 

Jag vet att jag ska backa. Hålla den tydliga linjen mellan profession och person. Vara personlig, men inte privat. Jag kan inte, ska inte, vidga relation och profession ytterligare, för det kommer ingen av oss må bra i. Det finns riktlinjer för var och på vilket sätt jag ska finnas och jag måste hålla på det, för att inte gå sönder. 

Men käre värld, vad mycket mer jag vill!