Frid

Jag är fylld av frid. Ett par dagar i veckan som är, har varit lite ledsna. Men det hänger inte på något som händer kring mig, mer än möjligen indirekt. 
 
Jag väljer mina strider. Och det känns som om det är helt rätt väg att gå. För striderna har varit påtagligt få.
 
Eller, för att göra en lång historia längre;
 
Tänk dig att du verkligen, verkligen vill få somna. Och till sist samverkar kropp och sinne, och du ger ifrån dig en avslappnad, lättad suck. Och somnar tryggt. Lite så är det. Jag ligger inte knockad och rödgråten efter en inre strid mellan kropp och knopp. Jag slappnar av i det här.

Ta istället emot mig när jag faller, för det gör jag. Rätt vad det är, brister jag ut i gråt när Han har mig fast, men lyssna på mig då, som du alltid har gjort, och vila i att Han släpper efter en liten stund.

Det handlar inte om att aldrig mer äta, eller att aldrig kunna njuta vid ett dukat bord. Jag har förmågan att fokusera på sällskapet och på stunden, och njuta av det, och det överröstar Honom. Numera gör det det.
 
Jag kommer aldrig gilla stora bufféer, som julbord och liknande. Det har jag aldrig gjort. Större matsällskap fungerar, om jag har närheten av trygga personer.
 
Jag är medveten nog för att vara en bra förebild trots mina egna bekymmer. Och min spegelbild och kropp är inga stressmoment längre. Kanske är det så enkelt, att det här är vad som krävs? Kanske är det här det jag borde gjort från början? Jag vet inte, men jag måste ju få försöka? Terapeuter har inte fungerat, jag har inte lyckats ta till mig av vad de sagt. Jag kanske bara måste få släppa taget lite? 
 
Det handlar inte om att ge upp. Det handlar om att acceptera. Det kanske blir en paus eller vila, vem vet, men jag vill inte sikta på det, och sen bli besviken om jag aldrig orkar fortsätta slåss. 
 
En av mina fina sa, på sin lugna norska, att jag verkligen måste VILJA bli frisk, och att jag måste mena det, inifrån. Jag har bara sagt orden, om och om igen, men jag har insett att jag gav de rätta svaren, utan passion. Skulle jag göra så i mitt yrke, så hade det varit dags att byta.
 
Jag undviker alltid, in i det sista, att tvinga ett barn till att klä sig, eller vad det kan handla om. Det behöver oftast lekas fram, och det vet du lika bra som jag. Tvång funkar inte i det här heller, det har jag märkt. Jag behöver släppa. Då kanske det kommer? Jag kanske bara behöver luras lite? Om inte annat, så vill jag inte lägga mitt krut på att kämpa, för då har jag inget av mig själv kvar, till att njuta med. Jag vill orka njuta av livet när jag har Den Lilla i knät, jag vill ha energi till att skratta åt mig själv när jag försöker äta med två ungar i famnen. Men hur ska jag orka, om hela min vecka har gått åt till kamp?
 
Förstår du? Det är inte att ge upp. Inte i min värld. Det är att slappna av i den jag är. Jag är så långt bort från ångesten med undantag för någon kort stund ibland. Jag blir ledsnare när jag är ledsen, argare när jag är arg. Men också lyckligare än på länge.
 

"Det blir nog bra snart", det säger bara de som förlorat sig i rädsla inför min djupa sorg. Låt mörkret vara, och tårarna som faller ner. Håll mig, när jag inte orkar mer. 

Ännu en smäll

Käftsmäll på käftsmäll. Det verkar inte finnas någon ände.
 
Kära vän. Finaste fina. Starkare än någon annan jag känner. Jag har inga ord. Jag önskar det fanns något jag kunde göra... 
 
Men ännu rinner sanden i det timglas som du bär, och ännu brinner lågan ganska klar. Låt den aldrig slockna i nån sorts förgrämd misär, för den lågan är den enda som du har. 

Vid vägens ände

Kanske gör jag någon arg nu. Eller besviken. Fast troligen mest frustrerad, och ganska uppgiven.
 
Men jag orkar inte. Jag orkar inte kämpa mer. Och den tanken har jag förlikat mig med. Jag kan inte längre skylla på att jag inte har fått den hjälp jag bett om. Det handlar inte om det. Det handlar om en inre spärr, en underliggande motvilja till att faktiskt bli frisk och, på riktigt, fri.
 
Jag har hört alla ord, men vägrat förstå att den hjälp jag krävt, inte har kunnat ges förrän jag börjat försöka omsätta de första delarna till praktik. Jag ville aldrig ha information; jag ville ha konkreta handlingsalternativ. Men det kan inte ges till någon som inte tar till sig det som den får höra, och det förstod inte jag, utan jag blev arg på dem som skötte sitt jobb.
 
Jag har alltså - äntligen - insett att jag kommit till vägs ände. Jag blir inte bättre än såhär, men jag är också införstådd med att även det här kan vara gott nog. Jag kan leva normalt, jag överlever det svåra. Hjärtklappningen kan jag leva med, för jag vet vad som orsakar den. Jag har accepterat att jag faller ibland, och jag tror inte att jag någonsin blir kvitt tankarna. De får komma, och då blir livet tungt, men jag vet att ljusa dagar finns, och att de är många och att de är bra. Jag behöver heller inte vara rädd för att dagar som borde bli bra, ska överskuggas av ledsenhet, för det fina är fortfarande fint. Stunder jag ser fram emot, kommer, och de blir bra. Jag har lärt mig vilka dagar det funkar att släppa garden, och låta tyngden i hjärtat ta över. Jag vet när maten kommer fungera bra, och när det kommer fungera mindre bra. Jag kan läsa av mig själv, och acceptera läget för stunden. 
 
Det vilar en frid i det här. Jag är inte frisk, men jag är heller inte så sjuk som jag var. Jag är medveten om vad Han kan göra, och jag avskyr när det händer, men jag är inte rädd för Honom på samma sätt som jag var. Jag är inte bittert uppgiven. Jag är fridfullt medveten om att en del fastnar här. Det behöver inte göras större. 
 
För vet ni? Det går att vara lite sjuk, men ändå lycklig. Jag trodde inte det. Jag trodde att så länge min ätstörning fanns i mitt liv, var jag bunden till olyckan. Men så är det inte.
 
Jag älskar mitt jobb, jag lever i en trygg, ärlig och lycklig kärleksrelation, jag omges av varma och omtänksamma människor och jag trivs med den människa jag är; ärlig, öppen, bra på att berömma andra, bra på att ta emot beröm och jag kan de tre viktiga orden - hjälptack och förlåt. Jag har insett att mina ledsna år har format mitt Jag, gett mig det vackraste Jag, jag kunnat önska. Och allt det här kan jag ha, trots att Han sitter på min axel. Jag är varken frisk eller fri, men jag är lycklig ändå. Jag mår inte bra runt mat, men jag mår bra i alla andra lägen.
 
Jag blev en ny människa av min sjukdom. En person jag tycker om att vara. Mitt Jag är inte friskt, men trivsamt, vill jag tro. Mitt Jag accepterar mig som jag är, sjuk eller frisk. Mitt Jag har ingen ångest kring sin kropp. Kring mat, men inte kring kroppen. Kring mat, och bara där. Mitt Jag är lite fragilt, men det har närmre till känslorna och det tycker jag om.
 
Jag har förstått att prestationsångesten som färgat allt jag gjort, även har gjort att jag känt mig tvungen att bli frisk. Andra lyckades ju, så varför skulle inte jag? Men jag försökte och försökte. Och kom ingenstans. Och när jag nu släpper kraven, mina egna krav, på att bli frisk, så försvinner ångesten kring min sjukdom, som sådan.
 
Jag hoppas ni förstår. Och accepterar, liksom jag.